tisdag 27 november 2012

Övertid och sjukstuga


Rubriken ovan är en dålig kombination för en student som jag som redan innan vi började med kursen kände att hon låg efter. Men så är det. Min tjänst på 75% har vissa veckor närmat sig en heltid i räknade arbetstimmar. Jag har bytt pass för att kunna åka till skolan och sedan fått jobba ikapp dem och jag har även fått ta extrajobb för att dels få in lite mer pengar och för att verksamheten varit i behov av det.

När jag väl sedan fick en ledig helg kom febern och förkylningen som väntat. Ja, den var väldigt väntad då min sambo gått förkyld hela veckan. Gissa vem som nu känner sig mer stressad än någonsin?

Men jag räknade lite på det och jo visst ligger jag efter men är jag effektiv idag kan jag beta av 3 uppgifter. Dessutom har jag dragit ned på arbetet en hel del och får då per automatik fler dagar till plugg.

Jag försöker att inte stressa upp mig mer än nödvändigt även om det är svårt. Jag är van vid att alltid ligga steget före. Då får jag vända på det istället. Se det som en erfarenhet. Reflektera över vad som satte mig i den sits jag är i nu och hur jag ska göra för att inte hamna där igen.

onsdag 21 november 2012

Ligger efter



För första gången sedan jag började plugga i januari ligger jag rejält efter i min planering. Jag som annars har en väldigt god planeringsförmåga och god struktur kring mina studier har drabbats av tidsbrist och stress. Stress över att jag ligger efter i så pass mycket att hjärnan låser sig och jag tappar hela tiden koncentrationen de få gånger jag kan sitta ned och plugga. Orsaken till att jag inte pluggar stavas jobb. Just nu har vi två sjukskrivningar och en vakant schemarad och vi få ordinarie får gå in och täcka upp en del arbetspass för att få verksamheten att gå runt. Jag älskar att ha mycket att göra på jobbet, och det har vi verkligen nu, men studierna blir lidande för det och det påverkar mig oerhört. 

Jag ser listan med alla uppgifter och får inte grepp om dem. Det är så många, ändå inte så många som min hjärna får det till. När jag väl sätter mig och ska göra uppgifterna gör jag dem större än vad de är och jag lägger mer tid på dem än nödvändigt och jag fastnar i dem. 

Många av uppgifterna kräver dessutom att vi ska läsa hela böcker på 100-300 sidor beroende på vilken bok det är, så när man väl ska plugga känner jag inte att jag kommer någonstans även om jag sitter och läser en bok i en timme. 

Ond cirkel.

torsdag 15 november 2012

Rutiner



Utan mina rutiner faller min studieteknik.

Upp tidigt. På med sminket. Äta frukost vid tv:n och där efter sätta igång.
Sitter fram till tolv-tiden de dagar jag ska jobba. Då gör jag oordning lunch, ser ett avsnitt av en serie eller dokumentär. Det är min paus och möjlighet till att göra ingenting.
Sen är det bara att åka till jobbet och där sitter vi inte stilla vill jag lova!

onsdag 14 november 2012

Vad får man säga?



Ja vad får man använda som svärord eller skällsord utan att någon tar illa upp?

Får man säga bög? Får man säga fjolla? Får man säga svartskalle? Menar man per automatik att det är dåligt att vara bög? Kanske inte, men så många uppfattar det som ett skällsord och som något som är både sårande och kränkande.
Att vara fjollig då? Det kan ju vem som helst vara. Att vara fjollig är i mina ögon en egenskap. Men det är samma sak där. Att vara en fjolla är något negativt idag i folks ögon och öron.

Jag har börjat bli mer och mer medveten om hur mycket vi sårar varandra genom vad vi säger och väljer för svärord.

Min svägerskas 3åriga dotter använder ordet bajs ofta. Att säga bajs när man är 3 år är ju himla roligt. Men det är ett bra ord.
Alla gör det, djur som människor som kvalster.

Så, bajs är mitt nya svärord. Jag har svårt att se något kränkande i det just för att alla gör det. Bajs är ju dessutom skit med skillnaden att bajs inte låter lika taggigt som skit.

måndag 12 november 2012

Dyskalkyli remiss


Som sagt var jag hos läkaren i förra veckan och fick en remiss till Danderyd skriven. Ett par dagar senare kom ett brev från dem där de meddelar att de för tillfället har minst 6 månaders kö för nya besök.

jag hade inga förhoppningar på att starta min utredning inom en månad, jag vet allt för väl hur vården fungerar och att det är köer nästan överallt. Speciellt till de mottagningar och läkare som inte hanterar väldigt akuta fall. Dyskalkyli är jobbigt, men det hotar inte min vardag. 

Som tur är finns vårdgarantin som säger att man inte ska behöva vänta mer än 3 månader på att få träffa en speciallist efter att ha blivit remitterad. Så, om tre månader ringer jag de som hanterar vårdgarantiärenden och försöker hitta en annan enhet att göra min utredning hos.

Just nu känner jag ändå inte att jag har tid för utredningen med skola, jobb och en jul som står bakom husknuten och väntar på oss alla, vare sig vi vill det eller inte, eller om vi ens firar den.

lördag 10 november 2012

Arg som ett bi!



Detta inlägg har ingenting med mina drömmar och mål att göra. Men jag måste skriva det för jag är vansinnig. Läste den här artikeln vid lunchtid idag och är fortfarande rosenrasande.

Den vidriga människosyn denna grupp människor har är så långt ifrån min syn. Vadå bygga boendet vid sjukhuset eller långt ifrån barnfamiljer?!

Bara för att du har ett psykiskt funktionshinder står det inte efter diagnosen = farlig. Tvärt om. Många av de personer jag mött med diagnoser har varit några av de mest varmhjärtade och ödmjuka personer som inte vill någon något ont. 

Personligen är jag mer rädd för de som redan bor i kvarteren där boendet planeras att byggas och deras syn på människor. Jag undrar så om de lär sina barn att alla människor är lika mycket värda?

tisdag 6 november 2012

Sen anmälan


Nu när jag lagt ner matten har jag ju även fått lägga ner drömmen om att komma in på socionomutbildningen till våren. 
Så jag fyllde på min lista med fristående kurser. De flesta på distans och rör vård, omsorg, människor och psykologi på något vis. 

Jag behöver sysselsättning under våren. Jag är inte skapt för att "bara" jobba 75%
Det är för många lediga dagar och jag som nästan alltid börjar 14:30 när jag jobbar kommer ha allt för många lediga förmiddagar där till som jag kommer spendera i soffan och det är inte riktigt det jag vill. Jag har inte råd med det heller. Är jag ledig brukar det klia i shoppingfingrarna och lönen i vården är inte alls den bästa så jag får bara köpa det nödvändiga. Men fika då? frågar lillfingret som inte gett upp hoppet. 
Hjärnan har svårt att säga nej till det, för fika gör man ju sällan själv och att träffa människor älskar jag ju. Så det fikas i både tid och otid. Fantastiskt trevligt, men inte gratis. 

Ni håller väl en tumme för mig va?

måndag 5 november 2012

Dyskalkyli


Min morgon började fruktansvärt (skönt). Sambon gick upp vid 6 tiden och jag somnade om i godan tro om att min telefon skulle ge ljud ifrån sig som alltid vid 7 tiden. 
09:05 vaknade jag och tittade på klockan. Första tanken var "jaja, då blir det ingen promenad till läkaren idag". Låg kvar till tjugo över nio, tänkte att jag skulle dubbelkolla om jag skulle vara hos läkaren halv elva eller halv tolv. Eh, jag skulle vara där halv tio!!

Så på med kläder, försöka ringa till Vårdcentralen och säga att jag är påväg. Har ni förresten försökt ringa till en Vårdcentral och säga att ni är sena? Jo tjenare och lycka till säger jag bara! Telefonsvarare är de bra på - och att ringa upp med för den delen, efter ett par timmar. 
Jag sprang till bilen, körde rally längs med 70 sträckan och sprang upp till Vårdcentralen och tittade på klockan. 09:33.
Tre minuter sen. Kvinnan i receptionen tog god tid på sig men jag fick komma in. In till väntrummet likt en flåsande valross. Kondition sa du? Uhm, vad är det?

När jag sitter där känner jag hur magen kniper eftersom jag inte hunnit morgonkissa och munnen smakar inte direkt gott. Tydligen var jag i alla fall så klok i stressen att jag hann få ner en påste tuggummin i jackan. Det tackar min läkare för.

När läkaren kommer efter ett par minuter är det samma läkare som både jag och min sambo träffat ett par gånger. En trevlig, lugn och förtroendegivande man på ca 30 år. 
Han börjar med att skratta åt mig när jag ber om ursäkt för min sena ankomst. 

Sen berättar jag varför jag är där, om dyskalkylimisstankarna jag har. Hur det aldrig fungerat riktigt i skolan med matten. Att problemen började redan i mellanstadiet och bara eskalerat. Att jag bara med nöd och näppe fått godkänt på mina prov och som slutbetyg. (Efter lite rannsakande tror jag att jag enbart fick godkänt i gymnasiet för att min lärare ville vara snäll för att hon visste hur jag ansträngt mig.)

Det jag gillar med min läkare är att han alltid är grundlig och noggrann samtidigt som han är effektiv, inga onödiga frågor. Hur funkade det i andra ämnen i skolan? Har jag svårt för språk? Hur fungerar min koncentration? Har någon i familjen samma problem eller liknande? Vad jag vill få ut av diagnosen? Varför sliter jag med matten nu? 

Jag fick en remiss till Danderyds sjukhus där de utreder räknesvårigheter och även tal- och lässvårigheter. 

Fördelen med dagens samhälle är att vi som patienter kan vara pålästa innan vi kommer till läkaren. Min läkare trodde att jag hade problem men hade själv inte skrivit någon remiss tidigare eller ens mött en patient med problem. Jag hade läst på en hel del och när han frågade vart jag ville ha remissen svarade jag Danderyd. Jag vet att vissa logopeder gör liknande utredning men jag kör på Danderyd. Dit hittar jag i alla fall...









Dåligt med uppdatering


Jo, jag är verkligen dålig på att uppdatera. Men, sanningen är den att jag inte pluggat något (utöver mina misslyckade försökt till att lära mig räkna) och då faller denna bloggen bort. Jag vill fokusera bloggandet här till just studierna. Hur det går, hur jag mår, mina planer, mina mål, mina resultat.

Den goda nyheten för bloggen är att jag åker upp till skolan ikväll för två dagars undervisning. Det blir som sagt mina sista efter att jag i 4½ vecka försökt få besked av mina lärare om jag behöver åka upp till terminens sista träff eller inte. Det har svarat på mängder av frågor, som jag inte ens ställt dem! Det är ganska imponderande måste jag erkänna av dem. Samtidigt så undrar de varför jag tycker att de verkar oengaerade och varför jag är besviken på dem. Eh, ja man brukar tycka så när man inte får svar på sina frågor trots att de säger att de ska återkommer "asasp" tre gånger på lika många veckor. 

Kursen som börjar kallas PRF, minns jag rätt står det för Proffesionellt Rehabiliterande Rörhållningssätt. Inte konstigt att de förkortar ner det till PRF jag lyckades ju knappt stava ut allt.

tisdag 30 oktober 2012

Ett beslut. Ett lugn.


Jag har haft det på känn ett tag men beslutet har fått mogna fram i min takt. Jag visste att det behövdes tas men jag behövde ta det. 

Jag har dragit i nödbromsen och kommer hoppa av mattekursen. Varför? 
Jag hinner inte. Jag har inte den ork och motivation jag måste ha för att ta mig igenom den. Det är för ångestladdat. Det tar mycket energi att plugga 200% och jobba 75%

För min skull stannar jag nu upp och tar en sak i taget.

Planen är nu att köra på resten av hösten så som den började. Jobb kombinerat med EN kurs. Det vet jag att jag klarar. 

De kurser jag sökt till våren hoppas jag fortfarande på. Jag vill gärna komma in på någon av dem för att ha en sysselsättning vid sidan av jobbet. Att "bara" jobba 75% är för lite för mig, rastlösheten de lediga dagarna kommer äta upp mig inifrån. 
Att kombinera jobbet med studier vet jag att jag klarar av och att i vår (förhoppningsvis) få kombinera med studier på högskola/universitet känns väldigt nyttigt och inspirerande. 
Jag är nyfiken på studier på högre nivå, jag trodde min nuvarande utbildnings skulle ha en högre nivå än vad den har, så jag vet inte hur jag klarar det. Men jag vet i alla fall att jag har disciplinen och viljan!

I vår kommer jag skriva högskoleprovet igen och till nästa höst ska jag söka mattekursen igen. Då ska jag BARA läsa matte och fokusera på den tillsammans med jobbet. 

Målet om att bli socionom finns kvar, det ska bara inte stressas fram!


måndag 29 oktober 2012

Lediga dagar är pluggdagar


Jo men så är det ju när man jobbar 75% och pluggar heltid och lite till samtidigt. Men jag satt med matteböckerna i 3 minuter sen gav jag upp. Parenteser, x och kvadratrötter blandas och jag ser bara tecken som jag inte förstår. Jag vägrar gråta idag.

Faktum är väl att jag gett upp hoppet om att komma in på socionomutbildningen till våren. Det går helt enkelt inte. Den är en av Sveriges mest sökta utbildningar och nog för att mina betyg är bra så är de långt ifrån tillräckligt bra. För att lyckas komma in måste jag skriva ett bra resultat på högskoleprovet och helgens resultat kommer heller inte räcka till. Den stora nackdelen, för mig, är ju att matten finns med som en ganska så stor del.

Hur jag ska göra med matten den här terminen vet jag helt ärligt inte. Min sambo har höstlov den här veckan och kanske kan vi sitta lite men jag tror väl knappast att jag kommer kunna ta igen 3 veckor på kursen och 6 år i skolan på 3-4 dagar.

Så jag skjuter på det och går hemma i mjuksikläder utan att göra någon egentlig nytta.

Vid dessa tillfällen önskar jag att jag jobbade mer och inte hade någon matte hägnades över mig.

söndag 28 oktober 2012

Dålig elev


Jag borde så verkligen pluggat matte idag. Precis som jag borde gjort i flera veckor nu. Men jag skjuter på det och hittar på bortförklaringar. Idag, köpte jag en systemkamera för pengarna jag fick när jag fyllde 25.

Den materiella lyckan är total.

lördag 27 oktober 2012

Tankar efter Högskoleprovet


Så skrev jag provet. Inte så alls så skrämmande som min hjärna fått för sig att det skulle vara. De delar med text, ordförståelse och läsförståelse gick bra. Vågar inte säga hur bra men de kändes helt okej, vissa mer okej än andra. Så som det alltid blir.

På mattedelen gick det helt åt skogen vågar jag gissa. På den andra mattedelen gissade jag på 30 av 40 frågor. Försökte tänkta att ja, jag har ju 25% chans att pricka in rätt svar.

Det tog en stund, sen insåg min hjärna att det betyder att chansen att det inte är rätt svar är 75% som tur väl är hade jag nästan gjort hela provet då och hade inte mycket tid över till att korrigera mina svar än mindre räkna igenom dem. Eller ja, räkna och räkna. Många av talen förstod jag inte över huvudtaget, varken frågan, svaren eller lösningen. Herregud jag förstod ju inte ens alla tecken i talen!

Dagarna inför provet


Från det att jag fick kallelsen om tid och plats har jag haft en gnagande känsla av oro i magen.
Igår morse vaknade jag med en klump i magen för att avsluta med ett rejält illamående och kramper.

Jag brukar inte bli nervös utan tänker att det går som det går. Inte denna gång tydligen.

fredag 26 oktober 2012

Fundering


Om man ska arbeta med människor varför måste jag då kunna räkna med x, y och tal i bråkform delade med heltal.

Jag ser inte syftet.

torsdag 25 oktober 2012

Tvära kast



Jag har gått ifrån detta klarar jag till varför utsätter jag mig för det här?

onsdag 24 oktober 2012

Följde mina rutiner ändå kom tårarna.


Igår misslyckades jag med att plugga så som jag ville på grund av att jag kom ur sängen så pass sent att mina rutiner bröts. 

Idag hade jag alla förutsättningar. Eller jag HAR alla förutsättningar och jag hade motivationen! Åh vad jag hade motivationen när jag vaknade i morse. Motivationen och målet, drömmen, framtiden. 

Sen sätter jag mig med böckerna, tar fram ett gammalt nationelltprov i matte och fastnar på första uppgiften. Jag har tre matteböcker hemma samt ett häfte med olika regler och förklaringar. 
För att lösa talet jag kört fast på börjar jag gå igenom alla böckerna och deras pedagogiska exempel. Men jag fattar ingenting. 

Var fick de x:et ifrån?
Hur vet de att de ska multiplicera med 7? 
Hur blev +8 plötsligt -8?  

Logiken finns där, jag ser den bara inte. Jag förstår den inte heller. Om jag får den förklarad för mig muntligen, vilket jag fått flera gånger, så förstår jag. Där och då. En dag senare är det som bortblåst ur min hjärna och jag måste få det förklarat för mig igen, för åter igen förstår jag ingenting.

Gogglade runt lite på dyskalkyli och den mesta informationen vänder sig till föräldrar med barn i mellanstadiet. Det är då man bör fastställa en diagnos för att ge rätt hjälp. 
Jag sitter här 25 år gammal och gråter över matematik som är för gymnasieelever och får själv söka information om diagnosen. 

Det finns saker med siffror som jag klarar av.
Jag kan hantera mina pengar, betala räkningar utan att blanda ihop siffrorna, klockan, tidtabeller, komma i tid, läsa kartor men inte räkna ut avståndet, jag runda av tal och på så vis räkna ut hur mycket 5 varor på ICA kostar tillsammans och om jag har råd med dem.

Det jag inte kan är förstår logiken, komma ihåg ett tal, jag är dålig på multiplikationstabellen och att dividera. Ekvationer, grader, procent, bråk, potenser och volymer är rena grekiskan för mig. 
Om du över huvudtaget blandar in bokstäver i talet är jag körd. Alltså går även uträkningar om tid, kilometer och hastigheter bort.

De som utreder en för dyskalkyli är läkare, pedagoger och psykologer. Utredningen tar ett par timmar med tester och man ska träffas ett par tre gånger beroende på vem/vilka som utreder dig.
Det är alltså inget som går att få lite snabbt på en lunchrast hos läkaren på vårdcentralen. Däremot är det läkaren på vårdcentralen (i mitt fall) som måste skicka iväg en remiss för utredningen.
Hade min skola fungerat som den borde och mina lärare inte bollat runt mig som en fotboll hade de via skolpsykologen eller skolkuratorn kunnat skicka iväg remissen och jag hade kunnat få stöd i skolan. 

Det många sidor poängterar kring dyskalkyli är att man ska få en remiss så att man slipper stå för kostnaden själv. Så jag ringde min vårdcentral och blev uppringd efter tio minuter. 
Jag har fått en tid om ca 2 veckor efter att jag fått förklara för ssk som svarade i telefon vad dyskalkyli innebär. 
Det är en bra början.


Hur jag ska göra resten av dagen med pluggande vet jag inte. Jag vet heller inte hur jag ska göra ikväll under min första mattelektion. 

Jag vet bara att tårarna rinner och att jag skäms över min hjärna som inte fungerar.

Tvära kast i humöret


Igår var en skitdag rent känslomässigt där jag mest tivlade på mig själv, mina förmågor och min hjärna, som dessutom spelade mig ett spratt. 

Jag lyckades få ihop en uppgift till behandlingspedagogutbildningen, den sista uppgiften jag hade på den kursen. Sen var tanken att jag skulle plugga matte men jag kom aldrig så långt. 
Bestämde mig för att följa med min sambo till Skärholmen istället då han hade ett ärende dit och jag passade på att köpa ett par saker till jobbet. När vi var där fick jag blixtrande huvudvärk, svettades och mådde lite illa. När sambon mötte mig igen trodde han att jag råkat ut för någon, såg tydligen helt förstörd ut. 
Vi åkte hemåt, jag struntade i sockerfria veckan och drack både cola och åt choklad samtidigt som jag körde ett Sons Of Anarchy maraton i soffan. Det var något mitt huvud uppskattade mer än matte.

Mycket av mitt tvivel igår berodde på att jag inte skulle hinna bli behörig i tid till socionomutbildningen men fick idag besked om att man kan få ett så kallat stressbetyg om man gör proven snabbare. Så, inom en månad kan jag ha ett betyg.Hur fan jag ska klara av att få godkänt så snabbt vettifan, men jag vet att jag måste försöka.
De nya betygen för gymnasieämnen gynnar även mig då den har fler steg för godkänt och uppåt till skillnad från den skalan jag hade i skolan som bestod av IG, G, VG och MVG. Nu går betygen från A till F eller något liknande där E är godkänt, med knapp marginal. Det är mitt mål. Att klara mig.

tisdag 23 oktober 2012

Matte B


Kursen började i förra veckan, på grund av 3 vakanta rader på jobbet (en tom, en tjänstledig, en sjukskrivning) så fanns det inte speciellt många kvar att byta jobbpass med så jag missade första lektionen. Innan jag ens hunnit börja ligger jag en vecka efter i planeringen. Bra start för någon som har svårigheter. 

Kursen jag sökt är en flexkurs på distans, men när jag tittar på schemat har vi regelbundna träffar och prov som måste göras i skolan. INTE vad jag hade väntat mig. Inte heller har jag tid med det utöver min andra utbildning och jobbet. Den dag i veckan det är lektioner jobbar jag (3 av 4 tillfällen i alla fall) och att byta pass på jobbet har visat sig vara smått omöjligt. Jag har en tjej jag kan byta pass med, men titt som tätt jobbar vi ihop och behöver jag då byta bort ett sånt pass.. Ja, då får man verkligen anstränga sig.

Hösten blir kanske inte så bra som jag hoppats på.

Tvivel


Fick kallelsen till Högskoleprovet i förra veckan, tid, plats upplägg. Jag får inte ha miniräknare. Herregud den klumpen i magen var inte att leka med!
Mina chanser till att klara av mattdelarna på provet är nu körda. Jag kan inte formler, logik eller siffror heller för den delen.

Jag har även insett att jag inte kan stava längre, varken på svenska eller engelska som jag förr behärskade ganska så bra. Jag skriver helt enkelt alldeles för lite med vanligt papper och penna, de röda strecken och aoutocorrect är min räddning i vardagen uppenbarligen.

Men jag kommer skriva provet ändå. Annars har jag ju slängt 350:- till ingenting och det har jag inte råd med.

Känner i förväg hur tårarna kommer bränna
bakom mina ögonlock
när jag sitter där i en sal
fylld med människor som vet vad dom gö
r.

torsdag 18 oktober 2012

Veckan hittills


Veckan har rusat förbi, jag jobbade tre kvällspass tre kvällar irad och fick in fantastiska rutiner. Upp vid 8, smink, frukost, tv och lite olika bloggar. Plugg fram till lunch och kanske lite där efter innan det är dags att åka till jobbet och göra 6 timmar där.

Tack vare rutinerna har jag lämnat in 3 uppgifter den här veckan och känner mig väldigt nöjd med det. Nu är det bara en kvar, men jag tar paus i studierna till på tisdag och fokuserar på ledighet, vänner, fest och jobb två dagar i rad med långa 10 timmars pass. 

Promenaderna är inget jag kan skryta med, hittills bara en på 30 minuter, med lite flyt vaknar jag tidigt av mig själv i morgon och kommer iväg innan jag ska städa och fixa inför festen jag använder som ursäkt för att fira min födelsedag, eller om det var tvärt om?

onsdag 17 oktober 2012

Sista kursen för hösten


Jag kommer bara läsa en kurs till på behandlingspedagogs-utbildningen och jag vill börja med den lite före alla andra i och med att jag dessutom ska läsa Matte B samtidigt. Dessutom ska jag jobba 75% och klämma in ett par extra arbetspass som jag fått byta till mig för att kunna åka till skolan i två dagar samt att jag anmält mig till utbildningar via jobbet.

Planering. Planering. Planering.

Studiehandledningen för nästa kurs blir färdig i slutet på veckan och då ska jag få tillgång till den. Jag tror inte det blir så smidigt som jag tänkt mig, att jag bara får den på mailen. Jag kommer få tjata.
Jag börjar redan på torsdag kväll.

Sökta kurser


För ett par dagar sedan var det sista dagen att söka in på Högskolan/Universitetet och jag satt vid ett par tillfällen och gick systematiskt igenom fristående kurser att ha som plan B. 

Givetvis står socionomprogrammet på Stockholms universitet överst. Stockholm är mitt hem och jag har inte orken att starta om någonstans igen så tätt inpå min omstart här i Stockholm som började för lite mer än två år sedan. Jag får se hur jag känner i framtiden för en flytt om jag inte kommer in här och om jag då känner att vi kan och vill flytta till en annan stad. 

Jag känner nästan att jag inte vill komma in på socionomutbildningen till våren då de andra kurserna jag sökt är så intressanta. Så länge jag bara kommer in på någon av de jag sökt kommer jag inte bli besviken.

Jag har bland annat sökt kurser inom motiverande samtal, både hälso- och vårdpedagogik och kurser inom handikapp, funktionshinder och autism.

De flesta kurser går på Stockholms universitet, en del är distanskurser och några är ortsoberoende. En kurs inom autism är på distans till Växjö men har en veckas träff i Växjö två gånger under terminen. 
Jag tror inte mina föräldrar skulle bli besvikna om jag kom hem en vecka eller två under våren. 
Hur jag kommer må efter tre dagar i Växjö är en annan sak.

tisdag 16 oktober 2012

Bibliotekets ljuvliga system


Jag älskar bibliotek, har alltid gjort, kommer nog alltid att göra. Jag är inte troende men jag har fått för mig att den känslan troende får när de kliver in i sin moské eller kyrka är densamma som jag får i ett blibliotek. Jag känner ett lugn. En trygghet. En glädje. En inspiration. En förväntan. Där finns så mycket information. Så mycket kunskap. Så mycket glädje. Så mycket smärta. Så mycket tid. Så mycket arbete.
Det bara finns där. Gratis för oss att ta del av. 

Jag läser i perioder, när jag var yngre hade jag ett år rekordet i antal lånade böcker på barn- och ungdomsbiblioteket i Växjö. Jag läste i stort sett alla med. Jag var helt uppslukad. 
Sen har det gått i perioder. De senaste åren har jag läst mindre och mindre och jag vill lägga den skulden på min mobiltelefon som erbjuder så mycket underhållning att läsningen prioriterats bort.

Däremot har jag börjat låna all kurslitteratur på biblioteket, alla böcker går inte att få tag på och man måste vara ute i god tid. Där är faktiskt min utbildning väldigt bra, vi vet kommande kursböcker i väldigt god tid för det mesta och då är det bara att ställa sig i kö på böckerna.

Jag har idag tre lånekort. Ett för Stockholmsstad, ett för Huddinge kommun och sen upptäckte jag att jag har kvar mitt lånekort från biblioteket i Växjö. Alltså har jag tre bibliotek i olika storlekar att låna böcker ifrån. 
Till kursen vi läser nu har jag lånat böcker från alla tre bibliotek och totalt betalat 20 kronor för dem. Plus en gammal skuld i Växjö på 100 kronor. Men 120 kronor måste jag säga är ett väldigt bra pris för 4 böcker.

Min ena kursare har betalat strax över 1000 kronor för sina böcker. Till nästa kurs har hon upplyst alla på Facebook kommer böckerna kosta ca 1500 och hon anser att det är fruktansvärt då kursen bara är på 5 veckor och att vi inte läser alla kapitel i varje bok. 
Men det är ju just så det är med kurslitteratur. Man måste hämta information på många olika platser för att komplettera. Det finns inte en kursbok för varje kurs de olika skolorna erbjuder. Det är inte så kurslitteratur fungerar. Det är inte så litteratur fungerar. 

Men det är så min kursare fungerar. Snabba, enkla, billiga lösningar (tänk Wikipedia). 

Jag orkar inte ens bemöda mig med att informera henne om att man dels kan låna böcker på biblioteket dels att det går utmärkt att köpa kurslitteratur begagnat på nätet. Hur mycket pengar hon skulle spara på det dessutom är skrattretande. 

 Skadeglädje är den bästa glädjen?

måndag 15 oktober 2012

Måndag och veckan sparkar igång



Jag har inte pluggat sen i onsdags då jag blev klar med förra veckans mål och lite till, har jobbat ett dygn och njutit till fullo av helgen även om gårdagen kanske inte går under njutning i och med att jag fortfarande var onykter när jag vaknade.

Idag är jag segstartad, om än nykter, har problem med att få igång internet och hålla det på en okej nivå, jag fastnade även framför ett avsnitt av Biggest Looser, av alla program. Men nu, nu sitter jag här och ska ta tag i första uppgiften som handlar om hot och våld och vad som ligger bakom det. Väldigt intressant ämne och något jag kommit i kontakt med allt för ofta efter ett par år inom både allmänpsykiatrin och rättspsykiatrin.

söndag 14 oktober 2012

Ny veckan nya mål?


Jag kände ju faktiskt att ha ett nedskrivet mål hjälpte mig att få saker och tinga gjorda så jag tänkte testa denna veckan med. 
Det är en del jobb i veckan och på fredag blir det födelsedagsfest hemma hos oss så det är lite förberedelser inför det som kan ta tid, ni vet, städa, handla, systemet och möta upp folk som kommer både norr och söder ifrån. 
Målet är i alla fall att:


  • Göra 3 skoluppgifter
    Jag har 4 uppgifter kvar och är lite osäker på hur lång tid varje kommer att ta så jag satsar på 3 uppgifter och hoppas att jag även denna veckan hinner med fyra uppgifter.
  • Vara socker fri även denna veckan fram till fredagens fest
    Socker är ju ganska så onödigt ändå.... Eh, ja anser allt och alla utom min hjärna som skriker efter det dagligen
  • Ta 1-2 promenader.
    Promenerade till pendeltåget förra veckan, en promenad som tog 30-40 minuter och som var riktigt skön. Bra sätt att starta inför ett jobbpass att få lite energi i kroppen, ny luft i lungorna och rensa tankarna.
  • Tvinga fram besked ifrån skolan angående nästkommande kurs.
    Jag vill börja nästa kurs lite tidigare eftersom min start till Matte 2 blev en veckan sen, jag har frågat om jag kan få en eller ett par uppgifter att underhålla mig med så länge. I förra veckan var det oklart om studiehandledningen var färdig och om det ansågs helt okej med tanke på mina andra klasskamrater och om de skulle bli stötta/avundsjuka.
Då är det väl bara att sova och ta tag i det i morgon?

fredag 12 oktober 2012

Hur gick det då?


Jo, jag satte ju i början på veckan och jag har uppfyllt alla mina mål med veckan. 

Jag gjorde till och med 4 skoluppgifter, tog två korta promenader och en lång promenad och även om jag var ruggigt nära att sätta tänderna i en bit kladdkaka igår på jobbet lät jag bli. 

Så vad är meningen med detta då?
Jo, att sätta upp kortsiktiga och realistiska mål gör att du har något att sträva efter i veckan när det känns som att du har hur mycket tid som helst på dig att göra allt du ska. Det har du kanske. Men jag har inte det, inte när jag ska jobba vid sidan av studierna. 

Jag är dessutom ganska så bekväm och lat av mig och är oväntat duktig på att skjuta upp saker till sista minuten men något jag lärt mig av distansstudierna under förra terminen är att det inte håller i längden. Den enda som drabbas är en själv och det inte på ett bra sätt. 

Listor och mål, det är bra saker. Långsiktiga som kortsiktiga!

torsdag 11 oktober 2012

Överamtitiös student



Jag har slitit som ett djur denna veckan för att göra klar så många uppgifter som möjligt i skolan, målet var tre, jag är uppe i fyra nu. Tack vare att min lärare godkände uppgiften som jag trodde att jag misstolkat, så istället för att behöva gör om den gjorde jag en annan. 

Jag har även fått flytta fram min kursstart av Matte 2A (Tidigare Matte B) då ingen av mina kollegor kan byta pass med mig så jag kan gå på första lektionen. 
Målet var att kursen jag läser i behandlingspedagogs-utbildningen skulle vara klar till mattekursen började, vilket jag nog kommer bli i denna takt och tanken var att jag skulle kunna ägna två-tre veckor enbart åt matten. Nu gick det lite i kras så, överambitiösa Z har nu försökt få till så att hon kan få ett par tre uppgifter från nästkommande kurs att underhålla sig med i väntan på att matten ska börja.

Två problem med det dock: Det är inte säkert att den studiehandledningen är färdigt ännu samt att det skulle kunna väcka en avundsjuka hos mina klasskompisar. Två väldigt goda argument.

Jag har i alla fall slängt iväg frågan till min mentor och jag kan inte få mer än ett nej på min önskan. Får jag ett blankt nej, ja då kanske man skulle vara lite ledig? Nackdelen med det är att jag får stressa sedan, men det får lösa sig helt enkelt. Livet tenderar att lösa sig, även om man till en början inte tror det.

onsdag 10 oktober 2012

Halvvägs in på veckan


Japp, onsdagen, lillördagen, mittemellan dagen. 

Hur går det då med mina mål för veckan?

Jodå, 3 skoluppgifter är redan klara. Tyvärr verkar jag ha missuppfattat en av dem så dem behöver jag nog göra om. Annars hade jag tänkt få 4 färdiga, men det gick visst inte.

Igår tog jag en promenad, ovärdigt kort men ändå. Tänkte ta en till idag då solen skiner och jag ska spendera resten av min kväll på jobbet. 

Angående sockret så går även det bra, även om suget igår gjorde att jag åt mängder av nötter och citrusfrukter men inget rent socker.

Summan av det hela är väl att veckan förlöper på ett bra sätt och jag är förvånad över min disciplin och att planeringen har fungerat hittills.

tisdag 9 oktober 2012

Internet gör mig till en dålig student



Jo så är det faktiskt. För att jag ska få någon som helst studiero måste jag lämna min telefon i ett annat rum och dra ur sladden till nätverket. Jag kan inte hålla mig ifrån internet annat, framförallt inte Twitter. Här kan ni i övrigt läsa om min kärleksförklaring till Twitter så kanske ni förstår varför det är så svårt att hålla sig undan. 


Plan B


Plan B om jag inte kommer in på socionomutbildningen har ju hela tiden varit att läsa fristående kurser, alternativt läsa om Matte B om jag inte klarar en nu i höst. Så de senaste dagarna har jag letat spännande kurser att läsa. Det finns ju så många! Det är inte klokt.

Men jag irriterar mig på att en av de kurser jag mest av allt ville läsa är inställd, motiverande samtal (MI). Men jag hittade en hel del annat spännande. 

En annan sak som irriterar mig är att många av kurserna som jag vill läsa kräver antingen en SSK examen eller 190 hp i alla möjliga konstiga ämnen. Men jag tror jag hittat 8 kurser som känns spännande. 

Kurserna berör alla vård, omsorg, pedagogik och funktionshinder på ett eller annat sätt. En kurs om autism smög sig dessutom in som går över en hel termin med två veckolånga träffar i Växjö. Jag tror väl inte direkt att mina föräldrar blir ledsna över att ha mig hemma i en hel vecka.

Just nu verkar de fristående kurserna så lockande att det skulle kännas okej att inte komma in på socionomutbildningen.

måndag 8 oktober 2012

Konkreta mål



Denna veckan är egentligen fylld av jobb, men jag har min målsättning klar och den består av tre punkter.



1.) Göra minst 3 skoluppgifter och skicka in dem


2.) Motionera 1-2 gånger på något vis
     Helst ett pass på Friskis och en promenad men med tanke på hur jobbschemat ser ut är det mest troligt att det bara blir en promenad.


3.) Låta bli alla kolhydrater!! 
     För bövelen jag kan inte äta mig ur alla problem, måsten, tankar, tillfällen och situationer. 7

Ser fram emot att utvärdera veckan!

söndag 7 oktober 2012

Antagen!



I veckan damp det ned ett brev på dörrmattan ifrån Komvux. Det tog mig två timmar att samla ihop tillräckligt med mod för att öppna det. Nu är det inte speciellt svårt att komma in på Komvux men ändå, risken finns ju att de säger nej. Säger de ja blir allt så mycket mer verkligt dessutom. 

Jag kom in. Det är galet. Jag vill nästan börja gråta redan nu av frustrationen jag vet kommer komma. Samtidigt känner jag ett lugn och en trygghet inför kursen som jag aldrig tidigare känt. För vet ni, jag tror jag kommer fixa detta!

'

fredag 5 oktober 2012

Berättat för familjen


Tanken när jag beslutat mig för att söka in till socionomutbildningen var att jag skulle hålla nere människorna som visste om min plan för att inte sätta så stor press på mig själv. Jag är bra på att göra det och ville inte ha andras förväntningar och förhoppningar på att jag ska komma in. Samtidigt så klarat jag inte av att ha hemligheter för mina nära så nu tror jag faktiskt att alla vet.

Min mamma blev nästan tårögd av glädje och lättnad och sa att hon hoppats på att jag skulle komma till denna insikt själv.

Pappa och hans särbo reagerade inte alls med samma glädje. Jag tror snarare de pikade mig och frågade om jag skulle hoppa av den utbildningen med efter ett halvår.
Jag vet inte hur jag ska tolka det så jag väljer att inte tolka det alls.

Nu är hemligheten inte längre en hemlighet!

Inte längre någon hemlighet



Att jag ska hoppa av min nuvarande utbildning är inte längre någon hemlighet. Mina lärare vet nu om det, den ena såg ut att ha fått sitt hjärta krossat av mig, den andra tyckte att jag gjorde helt rätt. Även mina kursare vet om det. Det var spännande att möta den sk. "kvinnliga avundsjukan" som man läser en del om, i alla fall på twitter. Jag trodde inte att den existerade om jag ska vara ärlig. 

Kvinnan jag berättade för att jag skulle söka in på socionomutbildningen gick genast till attack mot utbildningen och berättade taggigt för mig att den har fått kritik. Utan att veta vilken skola jag tänkt söka till, vad jag är intresserad av för områden eller varför jag vill bli socionom.
Jag vet att utbildningar får kritik då och då, det hör till utvecklingen. Efter en stund visar det sig att hon syftar på att blivande socionomer läser för lite missbruk, i hennes ögon. Men vilken himla tur då att jag inte är intresserad av missbruk! Dessutom finns det ganska så få universitets/högskole -kurser inom just missbruk och ja det håller jag med om är dåligt för vi måste bli bättre utbildade inom det området absolut! 

Nu när mina lärare vet om det berättade jag för resten av studiegruppen och hittills har jag fått positiva reaktioner, utöver just denna. Två har även erkänt att de är avundsjuka på mig som vågar chansa och jag är tacksam för deras ärlighet.

Men nu när så många vet om det känns det både skrämmande och skönt. Skrämmande för att jag får för mig att folk förväntar sig att jag ska komma in men skönt för att jag slipper undanhålla det för dem. Jag är nämligen inte bra på att ljuga och tycker verkligen inte om att göra det heller!

torsdag 4 oktober 2012

Oväntat sms



Fick tydligen sms kl  01 inatt som började med "Hej, hoppas att jag inte väcker dig". Det är väl den sämsta starten på ett sms? Om jag nu inte är tillräckligt viktigt för att jag ska vakna, varför skickar du då sms:et så sent? Varför kan du inte vänta i ett par timmar då jag troligtvis ÄR vaken?

Men, i sms:et fick jag en ursäkt från en av mina kursare som rent ut sagt skällde ut mig på vår IT-platta för ett par veckor sedan. På grund av att jag hade råkat skriva en 4a istället för 2a i en mening som då hade förvirrat henne då det handlade om fördelningen av gruppuppgifterna. Jag försökte påpeka att det var ett enkelt stavfel men kursaren ansåg att det var slarvigt och respektlöst gjort. 

Men så i natt kom då ursäkten där hon erkände att hon överreagerat och att jag hade gjort ett bra jobb med indelningen av gruppuppgifter. 

Att erkänna att man har fel är en styrka!

torsdag 27 september 2012

Först wikipedia nu detta


Jag ägnade ju ett inlägg för en tid sedan till att förfasa mig lite över att mina kursare i grupparbeten använder Wikipedia som källa. (Du kan läsa det här, det tar inte många sekunder jag lovar.)

Idag fick jag sammanfattningen av en gruppuppgift där vi hade till uppdrag att observera vissa saker i vår omgivning, dela med oss av våra erfarenheter på skolans it-platta för att en av oss sedan skulle sammanställa dessa och skicka in till lärarna. 
Jag har ju redan läst dem på vårt forum så jag skummade bara igenom dokumentet när jag fick det men fick lite panik efter två sidor. Det var punkter och smiley figurer ta mej fan ÖVERALLT i vissa texter..... :) :) :) :) 

Vad tror dom att vi går i? Mellanstadiet?!
 

Får jag hoppa av nu då?

Att fylla 25


Igår fyllde jag 25, på något vis en ålder att fira, tydligen. Varför den är större än tex 24 eller 26 förstår jag inte men jag måste medge att det kändes lite speciellt. 

Kvällen innan hade jag svårt att somna av förväntan, kände mig inte som en blivande 25 åring, kanske mer som en blivande 7 åring just då.
Vaknade tidigt gjorde jag med och hörde hur min sambo bökade omkring i köket. En stund senare kom han in och sjön Ja må hon leva för mig med en tårta fylld med choklad! 
Blåste ut ljusen men mitt i all lycka och glädje glömde jag önska mig något!

När jag kom ut i vardagsrummet hade han dukat upp frukosten vid matbordet, äggröra, bacon, tomat och lyxig jucie. Bredvid tallriken låg ett grattis-kort med en vacker kärlekshyllning. 

Sen fick han stressa vidare till jobbet och jag la mig för att titta åp film efter att jag åt upp frukosten. 

Åldertecken nr 1 jag upptäckte på 25 årsdagen var att äter man tårta före frukost, även om det bara är 4 minuter före frukosten, så mår man illa. Mitt 7åriga jag skriker av frustration över detta. 

Dagen förlöpte över lag i regn men det hindrade inte mitt humör utan jag åkte in mot stan, åt lunch med en vän, tänkte shoppa loss men att ha gått så länge utan några direkta pengar över så blev det ett väldigt blekt shoppingresultat. Däremot unnade jag mig en manikyr och plockade ögonbrynen. Små saker man sällan unnar sig.

Hemma gjorde sambon en vildsvinsgryta och svärmor hade gjort det hon gör bäst, sitt persiska ris. 
Där efter blev det mer tårta. 
Under dagen trillade gratulationerna in och batteriet i mobilen åts upp snabbare än vanligt. 

Jag gick och tänkte en del på att bli 25. Dessa siffror som säger mer än 24 eller 26. Borde jag ha gjort mer? Borde jag vara färdigpluggad nu? Borde jag ha ett jobb där jag tjänar pengar? Vara gift? Ha barn? 

Vad hade jag för mål när jag var 15, vad trodde jag att jag skulle ha uppnått när jag fyllde 25?
Jag kommer faktiskt inte ihåg att jag satte upp något sådant mål över huvudtaget. Visst, jag hade bara tänkt jobba ett eller kanske två år efter studenten och sedan plugga men det gick 6 år från studenten innan jag började plugga till något. Det är faktiskt det enda jag kan komma på att jag tänkt för min framtid. 
Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle bo i Stockholm. Aldrig. Växjö var mitt hem, möjligen kunde jag tänka mig att flytta därifrån för att plugga men för att sedan återvända. Så ser jag inte på det riktigt idag. Även om huspriserna lockar där nere. För de pengar man knappt får en lägenhet här uppe får man en gigantisk villa i Växjö. 
Jag har heller aldrig satt en ålder där jag önskar att jag fick mitt första barn, mitt självförtroende var i tonåren så bedrövligt att jag tvivlade på att någon skulle vilja ha barn med mig. Tacksamt nog hade mitt tonåriga jag fel för jag är lyckligare än jag någonsin vågade drömma om, bor med en person som älskar mig i alla lägen, som vill ha barn med mig och bo med mig tills mina bröst når ner till byxlinningen, en person som gjorde min 25 årsdag till den bästa födelsedagen!


tisdag 25 september 2012

Självförtroende



Fick en kommentar på mitt förra inlägg, om varför jag inte kan räkna, som sa åt mig att skaffa ett självförtroende. Som sagt, det är fint med vänner som känner en och vet vad man behöver! Så tack, just när det gäller matematiken så saknar jag det helt och hållet. Det finns inte och då har jag ändå letat efter det, försökt locka fram det, ropat, skrikit och bitvis gett upp. 

Tron på mig själv finns, jag tror verkligen att jag skulle klara utbildningen (med eller utan matte b) och jag tror att jag skulle kunna bli en oerhört bra socionom. Just därför är det så frustrerande att ha detta hinder framför mig. Denna stoppkloss till tyngd. 

Men jag tänker klara det. Det finns inga alternativ.

fredag 21 september 2012

Varför jag idag inte kan räkna.



Som bekant ska jag skriva Högskoleprovet i slutet oktober, jag misstänker att det blir på Södertörn men jag kan ha fel. Det blir min första gång och jag väntar mig inga toppresultat, men skriver jag inte får jag inga resultat alls och det är sämre. Någon gång måste vara första gången och detta blir min.

Jag har en vän i Uppsala som ska skriva provet för andra gången och i veckan sågs vi för att börja förbereda oss inför provet genom att attackera Stockholms bibliotek i jakt på en övningsbok. Den vi fick tag på är ifrån 2007 - resten är föga förvånande redan utlånade. Nu ser provet inte riktigt lika dant ut nu som det gjorde -07 men typen av uppgifter är de samma men har flyttats om lite (om jag förstått det rätt).
Vi började med mattedelen då den kom först i boken. Gissa vem som fick magknip och en hjärna som låste sig? Det är fint att ha en vän man kan erkänna sina svaga sidor för och som inte dömer, extra fint är det när samma vän även är väldigt pedagogisk och går igenom saker och ting med mig.

Mitt huvud fungerar som så när jag lär mig matte att jag förstår och kan tex. ekvationer DÄR och DÅ. Bara 10 minuter senare har jag glömt det? Varför? Ja, inte är det för att jag är trög - även om jag ofta skyller på det och skojar om det. Nä, orsaken ligger i min skolgång.

Jag har helt enkelt aldrig fått lära mig grunderna ordentligt av mina lärare. Jag har haft lärare som själva inte tyckt om att undervisa i matte (låg- och mellanstadiet) och genom deras bristande engagemang och pedagogik har jag inte lärt mig grunderna.
När jag sedan kom till högstadiet bytte jag mattelärare 1-2 gånger per termin känns det som i efterhand. De ville väl och placerade mig i grupper med andra elever som inte riktigt hängde med, precis som jag.

De förändrade oss men inte sig. Alltså bedrevs undervisningen på samma sätt som i de andra klassrummen, men i lägre tempo. Vi fick genomgångar på tavlorna och sen var det bara att räkna på i boken. Ofta i dessa typer av grupper med "underpresterande" finns elever som placeras där för att de helt enkelt inte är intresserade, skoltrötta och där med oerhört pratiga OM de kom till lektionerna, så någon vidare studiero infann sig riktigt aldrig.

Väl på gymnasiet läste många av mina vänner samma mattekurs som min klass på 1-2 terminer, min klass läste samma mattekurs i 2 år, alltså 4 terminer.
Av 24 elever hade 17 av oss betyget IG efter halva tiden, trots hög närvaro på lektionerna. Många av dessa nu underkända elever hade haft både VG och MVG under högstadiet och vi fattade inte riktigt vad som hade hänt. Så dåliga på att räkna kan vi väl inte bli på så kort tid?
Men så visade det sig att vår lärare i matte hade som krav att man skulle ha minst betyget G på alla matteprov för att få ett G i betyg på kursen. Dvs, du var helt enkelt tvungen att kunna allt. I de flesta andra ämnen tillåts man ha svagare områden och jag har för mig att läroplanen säger att man ska ha G på 80% av proven för att nå betyget G. Denna matteläraren krävde alltså 100%

Denna lärare gjorde även mitt favoritmisstag i sin undervisning. Hen (fantastiskt ord det dära hen!) visade tal och exempel på tavlan, gärna samma som fanns i boken och gick igenom dem. När jag sedan räckte upp handen och sa att jag inte förstod visade hen SAMMA exempel fast i mitt kollegieblock.
Ursäkta mig men vad får dig att tro att om jag inte fattar exemplet varken i läroboken eller på tavlan hur ska jag då fatta det i min egna skrivbok? Fantastiskt dålig pedagogik!
Dessutom låg jag i regel efter i matteboken och försökte frenetiskt komma ihåg det jag just nu satt med men som aldrig ville fastna..

Vi klagade även på läraren hos vår rektor. Vilket fick motsatt effekt. Rektorn tog vår lärares parti rak av och skyllde våra bristande resultat på att vi var en så pratig och stökig klass. Jo, det tenderar väl att bli så när elever känner att de inte kan det man sysslar med på lektionen. Man försöker undvika det som är jobbigt och pratar med varandra helt enkelt.
Att vi går till rektorn och påtalar problemet visar ju även på att vi VILL ha högre betyg, vi VILL lära oss något. Ändå fick vi som sagt skulden.

Så, nu sitter jag här med mina bristande kunskaper i matematik trots att jag i flera år kämpat. Jag har utöver vanlig undervisning lagt otaliga timmar hemma för att jobba ikapp, fått hjälp av andra vuxna som tagit sig tid för mig, jag har påtalat problemet hos rektorer utan att få gehör och nu i vuxen ålder åter igen lagt tid av min fritid för att lära mig sådant som mina lärare misslyckats med trots att jag gått 12 år i skolan.

Tack för att ni fått mig att känna mig korkad så många gånger. 

Många har frågat mig om jag inte har dyskalkyli. Jag önskar ibland att jag hade det, det hade varit lättare att skylla på det i alla fall. Men nej, jag förstår siffor, de hoppar inte, jag kan hantera pengar och enkla uträkningar, jag kan i affären förstå att något som är på 25% rea är billigare än ordinarie pris.
Allt handlar i grund och botten om att jag aldrig lärt mig grunderna. Så för varje gång jag plockar fram matteboken idag läser jag talen som om det vore första gången jag läste dem - för i stort sett inget av den grundundervisning jag fått sitter kvar.

Det är gåvan skolan har gett till mig. 

torsdag 20 september 2012

To do list



Jag fick för ett par månader sedan för mig att jag skulle skaffa mig en snygg To do list och efterlyste någon som kunde hjälpa mig med detta. Scott på http://loveday.se erbjöd sig att hjälpa mig bara jag knåpade ihop vad det är jag ska göra förra veckan fick jag mailet och
så här blev resultatet!
Jag måste erkänna att jag är löjligt förtjust i den! (speciellt biten om bullshit..)




måndag 17 september 2012

Arbetsförmedlningen



Visst finns det mycket att säga om arbetsförmedlingen och bara nu idag visar det sig att de själva inte tillsätter sina tjänster utan får hjälp av Proffice. Men det var inte det jag tänkte ta upp utan jag tänkte fortsätta på det blogginlägg jag skrev igår men som försvann under tiden jag pussade sambon god natt. (oerhört irriterande. Ja att inlägget försvann alltså, inte pussen.)

Det hela började med att jag laddade ner Arbetsförmedlingens app till telefonen och började leta jobb till min sambo, efter stol incidenten i förra veckan har han fått nog, inte av eleverna utan av ledningen som han anser prioriterar fel, hans fokus har alltid varit eleverna. Jag hittade ett par intressanta anonnser och mailade över dem till honom, han ska tydligen söka en av dem idag så håll tummarna!
Där efter började jag spana efter jobb man som socionom kan söka. Jag hittade drömjobb gång på gång inom loppet av 15 annonser och ville kliva upp och söka dem alla på en gång. Tyvärr funkar det ju inte så, jag måste ju söka, komma in och läsa mina 7 terminer SEN kan jag söka. Men bättre motivation än just de annonserna har jag nog inte fått på ganska så länge.

Så, tvivlar ni eller tycker att målet känns oändligt långt borta, kolla igenom alternativen och påminn dig själv om varför du just nu sitter och sliter med att läsa upp betyg eller den tråkiga hemtentan. Målet finns där framme!

lördag 15 september 2012

När det drabbar någon annan


Jag har jobbat inom både allmänpsykiatrin och rättspsykiatrin och varit med om våld, utåtagerande beteende, blivit hotad, biten, sparkad och spottad på.
Då tyckte jag inte det var så farligt, jag led inte av det - det var en del av mitt jobb, en oönskad del för jag vill inte att någon ska må så dåligt som mina patienter bitvis gjorde, men som sagt det ingick i mitt jobb.
Jag insåg inte då hur jobbigt mina vänner och familj utanför jobbet tyckte att det var. Jag tyckte i ärlighetens namn att de var lite tjatiga i sin omsorg om mig.

Men så i veckan kom jag hem från jobbet och fick höra sambon berätta om sin dag. Han jobbar som lärare med elever med olika typer av diagnoser och sociala problem. En elev hade hotat honom till livet mer eller mindre och kastat en stol efter honom när han var på väg för att hjälpa en elev i klassrummet, alltså gick min sambo ifrån eleven och då med ryggen mot hen när stolen kom flygandes genom klassrummet. Den missade honom tack och lov. Hade den träffat hade den träffat i huvudet/nacken och det hade kunnat gå riktigt illa.

Det var förstå då jag insåg hur mina vänner och familj hade det. Men som en klok kollega sa, i den miljön jag jobbade var vi förberedda på våldet, hade rutiner, resurser, kollegor, larm och utrustning för vad som kunde hända. Våldet var alltså en del av arbetet, tyvärr. (man kan skriva mycket om hur våldet kan minskas inom psykiatrin men det är ett annat inlägg som någon annan får skriva.)
Skolan är inte ett ställe där våld ska vara en del av vardagen. Givetvis ska även elever får visa att de är arga, frustrerade, irriterade och allt annat elever kan känna.

Det var även oerhört jobbigt att se min sambo berätta vad som hände, allt maktlöshet, rädsla, frustration och panik över att ha en våldsam elev i ett klassrum med 10 anda elever som han inte ville skulle skadas.

Det är bra att få sig en tankeställare ibland. Jag kan inte göra mina år inom psykiatrin ogjorda, jag kan inte ta bort mina vänner och familjs oro de kände då. Men idag förstår jag den på ett annat sätt och jag är glad över deras tjat och omtanke idag.

Så idag kommer några väl valda personer få ett sms eller samtal med en dos tacksamhet.


tisdag 11 september 2012

Twitter



Jag är kär. Hopplöst kär. Så pass att jag kollar mobilen var och varannan minut efter svar. Jag har ett fint förhållande med Twitter. Jag älskar Twitter och Twitter älskar mig tillbaka. 

Så fint. 
Så enkelt. 
Så roligt. 
Så lärorikt. 
Så nytt. 
Så roligt. 
Så ironiskt. 
Så uppenbart. 
Så fyndigt.
Så argt. 
Så korkat. 
Så många. 
Så få. 
Så korkade. 
Så smarta.

Det som inte finns på Twitter finns inte alls.

Jag får veta alla nyheter innan de ens blivit nyheter.
Jag får se alla bilder innan de blivit uttjatade på Facebook.
Jag får nya vinklar på de flesta saker som sker i vår värld. 
Jag får svar på mina frågor.
Jag får stöd när jag behöver.
Jag får prata av mig när jag behöver.
Jag får lära mig nya saker varje dag.
Jag får skratta varje dag.
Jag får möjligheten att bli arg varje dag över hur orättvis världen är. 
Jag får möjlighet att göra min röst hörd.
Jag får möjlighet att bidra med mina erfarenheter.
Jag får möjligheten att lära känna nya fantastiska människor!

Har du Twitter behöver du inte mycket mer i ditt liv.

söndag 9 september 2012

Kan jag göra nytta?


Många jag mött under de år jag jobbat med människor inom psykiatrin har själva sagt att de uppskattar de i personalen som själva haft ett trassligt förflutet bakom sig, att de lättare kan öppna sig för den personen. Inom den slutna psykiatrin är det kanske ganska så få som själva haft psykiska problem då man som personal måste vara ganska så stark för att klara av att stötta patienterna. Men i min klass är det flera som haft ett missbruk bakom sig och som jag förstått det är det vanligare inom missbruksvården att föredetta missbrukare nu arbetar med missbrukare.
Jag tycker det är fantastiskt! Man får en annan relation onekligen då man har ett osynligt band och man har en person som faktiskt förstår hur det är att vara hög, få panikattacker, ha ångest, känna sig utanför och annorlunda.

Jag tror det är bra av samma anledning som jag tror att det är bra att vi har yngre, äldre, ensamstående, singlar, gifta, personer som behärskar flera språk, religiösa, personer med olika sexuella läggningar och olika bakgrunder. Det gör personalgruppen bredare, intressantare och ökar vår förståelse för patienten. Det är så viktigt att man hittar den där länken mellan varandra som kan öppna upp för en första dialog.

Men vad kan jag då erbjuda? Etnisk svensk uppvuxen med mina föräldrar som båda två haft fasta jobb och stabil ekonomi större delen av min uppväxt, när jag var 14 separerade de och några struliga år följde då mamma och pappa hade svårt att kommunicera utan att bråka - idag firar de jul ihop, jag har aldrig behövt gå hungrig, aldrig sett mina föräldrar fulla mer än vid ett par tillfällen då jag var i 12 års åldern och tyckte att det var helt okej, detta var vid millennieskiftet och några andra större kalas, båda mina föräldrar har haft bil och jag har fått testa de fritidsaktiviteter jag velat och de har även kört mig dit i så fall. Nu var jag ganska så lat som barn så det blev inte så mycket aktiviteter för min del men jag visste hela tiden att jag fick om jag ville.

Jag tror jag kan erbjuda mycket trots min lyckliga bakgrund. Det är tack vare denna till synes lyckliga barndom jag idag är så stabil i mig själv. Allt har inte varit smärtfritt, givetvis inte, det är ju livet men jag inser vilken tur jag haft.

Jag tror inte att jag kan hjälpa eller "bota" alla jag möter, så stort är inte mitt ego och jag har kontakt med verkligheten. Jag vet även hur viktigt det är med personkemi. Jag tänker istället att om det inte funkar mellan mig och en klient/patient/brukare/kund/what ever så tänker jag inte sätta någon prestige i det utan göra mitt yttersta för att hjälpa personen att hitta den personen som bäst kan hjälpa.
Ibland kanske det är så lätt som att hänvisa någon till en läkare istället för mig själv ibland kanske det blir till en konkurrent. Oavsett vem det än blir till får JAG aldrig gå först då kan jag lika gärna lägga av.


Jag känner att jag börjar bli trött och jag rantar. Det har varit en lång dag. En lång men bra dag. Vilket får avsluta inlägget lite hastigt och lustigt. Kort och gott tror jag verkligen att jag kan bli en bra socionom i framtiden oavsett om jag jobbar på ett behandlingshem, som kurator eller når min dröm hela vägen och startar något eget. Det sistnämnda får tiden avgöra.

torsdag 6 september 2012

Övertygelse


Det är dagar som denna, när jag sitter på jobbet med ett A4-papper med administrativa arbetsuppgifter, telelefonsamtal och dokumentationsuppgifter, som jag verkligen känner att ett framtida yrkesliv som socionom verkligen skulle passa mig.
Mellan alla telefonsamtal och små fix har jag även hunnit hjälpa brukarna med småsaker och fått lite mänsklig kontakt. Att inte få träffa människor jag ska jobba för vore inte alls ett lämpligt jobb för mig. Kollegor i all ära men jag vill träffa de jag ska hjälpa för att se om det är mer än det som står på pappret som de behöver hjälp med.

Samtidigt har jag hemma kört fast vid en skoluppgift där jag egenligen får skriva vad jag vill utifrån olika sociologiska teorier till avvikande beteende och kriminalitet - ändå tog det tvärstopp igår när jag satt med den. Orden ville inte leta sig fram från bakhuvudet, ner genom armarna och ut genom fingarna. Märkligt nog fick jag ändå ur mig ett par rader. Inte tillräckligt många men de kan vara en början i alla fall.

tisdag 4 september 2012

Motivation



Ja tänk att den finns där ändå. Min motivation till att göra denna och två nästkommande kurser bra. Jag trodde det skulle vara som när man sagt upp sig från ett jobb och bara väntar på att få lämna allt bakom sig. Istället ser jag fram emot att plugga. Att beta av uppgifterna och lära mig massor. För det gör jag verkligen. Kanske det som gör att jag orkar? Att jag fortfarande vill?

Det som drar ner humöret är ju de i min studiegrupp som kommer med pekpinnar långt innan man ens redovisat sin del i grupparbetet, ger franska vänliga kommentarer med mycket hjärtan och utropstecken varje gång man lämnat in något och som jag tidigare nämnt - använder Wikipedia som källa.

Okej, motivationen försvann när jag påminde mig själv om läget. Klantskalle.

måndag 3 september 2012

Wikipedia


Mina klasskompisar i min studiegrupp börjar skicka in sina texter till gruppuppgifterna och använder förutom "vänner och bekanta" som källor även Wikipedia.

Får jag hoppa av redan nu?

söndag 2 september 2012

En ny vardag


Tillbaka i Stockholm efter två dagar i Timrå som kanske inte gav mig så mycket som jag hade hoppats på. Jag tar inte ledigt från jobbet, bokar tågbiljetter och boende för att ha rast. Vilket jag även påtalade för mina lärare och det ser ut som att det blir en ändring till nästa tillfälle.
Det är alltid skönt att få snabba resultat på det man för fram.

Med oss hem fick vi som alltid ett litet kompendium med uppgifter att göra, till denna kurs var det ca 13 uppgifter varav två är frivilliga och görs om man vill nå ett VG och en uppgift var att delta i en föreläsning, alltså är även den avklarad. Eftersom jag har skiftat fokus kommer jag inte satsa på VG under hösten, alltså försvinner två uppgifter till. Kvar är då 10 uppgifter i kursen som behandlar sociologi.

Jag ska utöver dessa arbeta ca 70% på schema då jag fick fast tjänst på det boende jag jobbat som timvikarie under våren. Det är total lycka då det är en fantastisk arbetsplats på alla sätt och vis där jag trivs med arbetsuppgifterna, kollegorna, brukarna och cheferna. Kort och gott är detta det jobb jag trivts bäst på hittills under de år jag jobbat sedan studenten.
En stor fördel med jobbet är även att jag nu inte behöver nytta CSN och dra på mig mer lån. De veckorna jag sparar in under hösten använder jag hellre när/om jag kommer in på Socionomprogrammet. Jag hoppas och misstänker att de har högre krav på sina elever än vad min nuvarande utbildning har och då kommer jag inte kunna jobba lika mycket som nu utan att helt gå in i väggen.

Jag har även gjort plats i kalendern för Högskoleprovet och bokat in dagar med en vän som även hon ska göra provet så att vi kan plugga ihop inför det.

Ansökan till Komvux och Matte B, eller Matte 2 som det nu tydligen heter är även inskickad. Kommer jag in till mattematiken så börjar den i oktober vilket gör att jag kommer har häcken full rent ut sagt under de veckor den kursen pågår, dubbla kurser och jobb på 70%
Jag är inte helt säker på att jag kommer klara av det men jag tänker kämpa som fan för att klara det. Känner på mig att jag kommer gråta ett par gånger av total utmattning, något jag i regel alltid gör när jag tagit på mig för mycket, missat sömn och gett för mycket av mig själv på jobbet.

Min nya vardag kommer alltså att vara ganska så inrutad och jag känner en viss tacksamhet över att ha så få vänner som jag har här. Hade jag haft vänner hade jag inte haft tid för dem helt enkelt.

tisdag 28 augusti 2012

Yttrade orden högt


Så var man i skolan då och ännu en värderingsövning är gjord som följdes av en lång rast eftersom lärarna är oerhört generösa vad gäller hur lång tid vi har på oss för varje uppgift.

Nåja, till slut hade vi mentorssamtal och jag berättade för hen att jag tänker söka till socionom utbildningen. Mentorn kopplade inte riktigt utan behövde fråga vad det innebär för min nuvarande utbildning vilket då betyder att jag skulle hoppa av.
Hen trodde att det var en bra väg för mig att gå när jag sa att denna utbildningen inte ger mig tillräckligt utan att jag vill ha en bredare och djupare utbildning. Känns skönt nu när jag berättat det, det känns lugnare inom mig samtidigt som pressen ökar. Nu måste jag ju fixa det, för nu har jag sagt att jag ska ta mig vidare.

Upp till bevis Z!

måndag 27 augusti 2012

Terminstart

Jag har skjutit upp tanken på att skolan börjar så länge att det nästan kom som en överraskning i helgen att det var dags att åka norr ut idag.
Samtidigt så erbjöd jag mig att jobba några timmar mitt på dagen för att få ihop alla lösa trådar på jobbet vilket gjorde att min välbehövliga sovmorgon försvann.

Mötte en klasskompis på perrongen och genast var vi tillbaka i samma gnäll som alltid, lärare som inte rättar uppgifter i tid, betygs som glöms bort eller blir fel och uppgifter som försvinner. Fick frågan av hen om jag tänkt fortsätta utbildningen.. Jag är inte bra på att ljuga men ville inte avslöja min plan för hen. Så jag sa att utbildningen inte ger mig det jag hoppades på och att jag inte vet vad jag vill göra med utbildningen när jag är klar, det kanske räcker med min nuvarande utbildning (skötare/undersköterska) för de jobb jag vill ha, då känns det onödigt att resa norrut så ofta.
Det är ju sanningen, också. Men en version av sanningen. Min dröm behåller jag för mig själv i denna umgänge tills vidare i alla fall.

Tågresan kunde varit underbar men tre faktorer sänker betyget rejält, vi kom iväg 25 minuter senare än planerat från Sthlm central, jag har åkt baklänges hela vägen och från Gävle har jag delat vagnen med två små barn (trötta, uttråkade och där med skrikiga barn) med sina föräldrar där mamman mest behandlar sina barn som undar. Nej

söndag 26 augusti 2012

Hur drömmen kom till


Jag läser ju som sagt till Behandlingspedagog efter att ha sagt upp mig från ett jobb inom socialpsykiatrin jag inte trivdes på. Jag hade gott om tid till att leda utbildningar på arbetstid och fastnade till slut för den jag läser. Jag hade funderat på yrket tidigare men då avfärdat tanken, men nu satte den sig, jag sökte och kom in.

Utbildningen visade sig sedan inte besvara de förväntingar jag satt på den men jag tänkte att det blir bättre. Vi skickades mot slutet av terminen ut på praktik och det var ingen lek att hitta en plats. Till en början var jag övertygad om att jag ville vara på ett behandlingshem för personer med självskadeproblematik i första hand och alla följder det har. Men jag hittade inte ett enda ställe som kunde ta emot mig. Totalt ringde jag till 14 olika enheter men fick avslag av olika anledningar hos dem alla.
Till slut fick jag en plats på en skola för utåtagerande högstadieelever med neurodiagnoser och autismspektrumdiagnoser. Jag åkte dit på ett besök och allt kändes fel. Jag vill ju faktiskt inte jobba inom skolan, dessutom skulle min praktik sträcka sig längre än deras termin - vad skulle jag då göra de sista två veckorna?
Jag gnällde lite hos min lärare tillika mentor och fick till slut tag på en lista med praktikplatser han haft elver på i Stockholmsområdet. Jag fastnade direkt vid en som hade samma postadress som mig och gick till allas vår bästa vän Goole.

De kallade sig Musketörerna - en för alla alla för en och är en förening i Rågsved som guidar personer i socialt utanförskap till ett bättre liv. Man hjälper människor här och nu med det de vill ha hjälp med, inte vad andra anser att de behöver hjälp med. (Tex. Harry är hemlös och har tappat de flesta av sina tänder och vill ha hjälp med att få träffa en tandläkare och få nya. Då är det just det man hjälper till med inte bostadsproblematiken.) Man börjar i den änden motivationen finns.
Personerna som jobbar på Musketörerna har själva upplevt ett socialt utanförskap på nära håll då de flesta har ett missbruk bakom sig, varit hemlösa och arbetslösa större delen av sina liv. De har även Rågsved gemensamt, förorten som när den byggdes var rena lyxen men som snart förvandlades till något helt annat.
Idag är de som är anställda på Musketörerna fria från sina missbruk och fokuserar på att hjälpa sina kamrater som inte nått lika långt, de föreläser även i skolor där de berättar om sitt missbruk och dess konsekvenser.

Sett ur min vinkel som blivande behandlingspedagog var praktiken inte vad jag hoppats på då ingen av de anställda hade någon utbildning utöver sina år som missbrukare, hemlös och utstött. Det fanns helt enkelt ingen som visade mig hur mitt framtida yrke kan komma att se ut och de kunde heller inte alltid svara på mina frågor. De vände sig istället till mig, med sina frågor. Oerhört smickrande men det kändes lite konstigt det måste jag erkänna. Att jag lärde dem saker när det skulle vara tvärt om.

Ur min synvinkel som ny i Rågsved och människa gav praktiken mig mer än jag nåsin kunde ana. Jag fick möta människor som saknat bostad sedan 30 år, som svikits av samhället sedan de gick i skolan och hamnade i överfulla klasser, för att sedan komma ut på en arbetsmarknad där det inte fanns jobb och så småningom bli utslängda av föräldrarna, eller så tröttnade de helt enkelt själva på att bo hemma.
Det alla hade gemensamt var en bristande tilltro på systemet med myndigheter och socialtjänsten i spetsen. Visst, man kan få pengar av socialen men vill man ha mer hjälp än så tar det ofta stopp på grund av deras regler som förhindra dem till att bevilja andra saker.

Det var då jag insåg att min nuvarande utbildning inte räcker, jag vill läsa mer om våra lagar och regler som gör att vi försätter våra egna medmänniskor i detta utanförskap med denna ohyggliga otrygghet som den medför och hur vi kan ställa så mycket krav på människor som inte har någonting.
Det enda sättet att få all den kunskap är att läsa till socionom. Nu vet jag inte om jag vill bli en "soc.kärring" då jag har en annan plan i bakhuvudet, men det vore fint att vara den "soc.kärring" som faktiskt gör skillnad.

För den missär många lever i borde inte få finnas i vårt rika land där direktörer som avskedas får mer pengar i månaden på att göra ingenting än vissa av dessa människor får ihop på ett helt år!

lördag 25 augusti 2012

Ledig dag


Ja tydligen ska man ha lediga dagar med. Dagar som ska ägnas till återhämtning. Jag vet inte hur mycket återhämtning min dag inneburit men den har gjort under för själen.
Sovmorgon, en tur till gymmet och sen hem för att göra lunch. Samtidigt som jag lagade lunchen pratade jag i telefon med en gymnasieklasskompis även kallad min skogstös. Äntligen fick jag bekänna för en "verklig" person mina tankar kring att vara utan nära vänner i min nya hemstad. Jag har ju faktiskt ingen nära vän här och det sliter på mig samtidigt som det är det som gör att jag kommer hinna plugga så mycket i höst samtidigt som jag kommer jobba. Det var skönt att få sätta ord på känslorna och höra någon annans reflektioner av mina tankar. Det visade sig dessutom att hon är lite i samma sits..

Så hur gör man när man är vuxen och vill lät känna nya människor?

Som en extrabonus mötte jag upp en vän från högstadiet för shopping, skvaller och sockerchock. Jag insåg då att jag faktiskt inte är utan vänner som det ibland känns som. Jag har vänner. De bor bara inte så nära mig som jag önskar alternativt behöver.

Där efter blev det middag med  efterrätt hos min nygifta vän P och hans fru kvällen avslutades med en drink inne i stan och jag undrar hur sjutton Sthlms innerstad förvandlades till en fritidsgård på bara ett par timmar?

Dagens klockrena citat levererat av mig blev " springer runt om en odlad höna." ja ollar och skållad öre tydligen lättare än väntat att förväxla.

torsdag 23 augusti 2012

Tiden som sprang förbi


Jag hade en tanke innan sommaren började, en tanke som slog rot efter höstens misslyckade försök till att få betyg i matte B. Det försöket slutade med en hysteriskt gråtande Z som sprang ner i tvättstugan och gömde sig från sin väldigt pedagogiska sambo som försökte förklara matematikens obegripliga språk. 
Så, nu tänkte jag börja om från början helt enkelt, med grunderna. För jag kan faktiskt inte grunderna i matematik, har aldrig kunnat heller och trott att jag aldrig kommer kunna. Så jag bad min sambon till lika lärare, dock ej i matematik, låna hem en bok över sommaren. Det är ju inte direkt så att någon elev skulle sakna boken under sommarlovet. De skulle nog inte ens sakna boken under terminen om jag ska dra till med en vild gissning. 

Tanken var att jag skulle ha betat mig igenom A-kursens bok innan höstterminen började med behandlingspedagogsutbildningen. 
Men, vem vill plugga på semestern? 
Men, vem orka plugga när man jobbar 120% under 4 veckor och snittar arbetspass på 10 timmar? 

Så, jag kom igång för ca 3 veckor sedan när sommarschemat på jobbet tog slut och jag började jobba 70 % 
Att gå från 120% till 70% känns som rena rama semestern, all tid jag har över till annat är vansinnig.

Så, jag kom då igång. Långsamt med lite tårar, det går inte att förneka. Ekvationen lyder Z + matematik = tårar. Men nu har jag kört ett 60-tal sidor och börjar komma in i det. Min koncentration är helt värdelös, den håller i ca 10 minuter. Sen går jag på toa, dricker ett glas vatten, kollar Facebook, kollar twitter eller aftonbladet. Mest blir det twitter, det är ju där allt det roliga händer. 
Jag gör ändå framsteg jag börjar se saker. Jag är bara rädd att de inte fastnar. Talen jag har svårt för behöver jag ta till hjälpen i exempelrutorna varje gång, så jag lär mig inte hur jag räknar ut vissa bråk. Jag lär mig bara i vilken ruta, på vilken sida det står hur jag ska göra - för jag fattar faktiskt inte. 
Bråk är något av det mest frustrerande jag vet och givetvis började hela boken med just bråk. Det gick sedan vidare till potenser vilket inte är mycket mer att hänga i granen. 
Idag nådde jag procent och stoltheten i mig när jag klarar tal utan att lusläsa exempelrutorna är monumental. Jag ger ifrån mig små glädjetjut, ler fånigt och sträcker på ryggen och tänker att fan, jag klarar det här!

Jag har mycket kvar av boken innan jag tagit mig igenom hela och jag ligger efter i mitt mentala schema men det känns okej. Jag får inte längre ont i magen av att tänka på böckerna. Det är inte ens jobbigt att ha dem framme på köksbordet hela dagarna för då kan jag sätta mig och lösa ett tal om jag har 10 minuter över. Det händer sällan, men det händer. Framförallt händer det oftare om jag inte behöver krångla fram böckerna ur byrån. 

Sommaren sprang helt enkelt förbi lite för snabbt men besluten hann landa i mig och till och med börja gro, det är en känslomässig storm som går igenom mig på grund av mitt beslut, som jag börjar gilla mer och mer.

Ännu en blogg i mängden


Så har jag då en ny blogg, vilken i ordningen vill jag nog inte ens tänka på. Skillnaden denna gång är att jag har ett syfte med den - att samla alla tankar kring mina nuvarande studier och de studier som är min dröm och hur jag tänkte ta mig dit.

Så det blir allt ifrån motivation till bakslag till envishet och förhoppningsvis når jag mitt mål. 
Målet är att komma in på socionomutbildningen på Stockholmsuniversitet, gärna till våren redan. 

Just nu (eller okej, jag har sommarlov i tre dagar till) läser jag till Behandlingspedagog med dubbeldiagnos kompetens via en Yrkeshögskola i Timrå. Utbildningen är distansbaserad och har träffar i Timrå ungefär var 5e vecka över två dagar. Resterande tid är vi hemma och betar av alla uppgifter vi fått med oss hem från i ett litet kompendium. Jag började utbildningen VT 2012 och den ges över 4 terminer där man sista året väljer två områden att "specialisera" sig inom.

Utöver det har jag under våren jobbat extra som tim.vikarie på ett LSS Gruppboende och i går fick jag besked om att får en fast tjänst från och med 1 september med tjänstgöring på ca 70%
Lyckan är total då alla tre viktiga element för att jag ska trivas på ett arbete uppfylls - brukarna, kollegorna och cheferna. 

Nu undrar någon säkert (om någon ens läser detta) hur jag ska få ihop jobbet på 70% med mina heltidsstudier?
Själv tror jag inte att det blir några problem alls eftersom jag nu börjat få in en studieteknik och jag jobbade väldigt mycket som timvikarie under våren, så efter en hastig överblick över mina tidrapporter från våren kan jag konstantera att jag kommer jobba 1 pass mer i månaden under hösten än jag gjorde under våren. Nu med skillnaden att jag vet i förväg när jag är ledig och har tid till studierna och när jag ska jobba. Som timvikarie har du sällan någon framförhållning utan hugger på alla pass, för man vet ju inte om det är det sista? 

Det som däremot kan köra ihop min plan för hösten är att jag inte är behörig till socionomprogrammet som det ser ut idag. Så till mitt jobb och studier ska jag förhoppningsvis läsa Matte B på Komvux, eller matte 2b som min kurs heter. 
Det kommer orsaka många gråa hår och en hel del tårar, ty min skräck för matte sitter djupt rotad sen mina tidiga skolår. Mina mattelärare kunde onekligen räkna men att lära ut var det ganska så urdåliga på.

 Förhoppningen är som sagt att jag ska komma in på socionomutbildningen till våren, så ser kanske inte verkligheten ut men jag tänker söka och söka och söka tills jag kommer in!

Varför hoppar jag inte av min nuvarande utbildning direkt om jag vet att den inte ger mig tillräckligt? 
Jo, av den enkla anledningen att jag efter denna termin får en viss typ av examen som kan vara bra att ha i framtiden vid jobbsökande.
Att jag nu dessutom fått fast jobb gör att jag inte behöver, eller ens får, ta CSN lån så jag förlorar bara de pengar resorna och boendet i Timrå kommer kosta mig. Samt viss kurslitteratur som jag ska försöka få tag på via stadens bibliotek eller begagnade för att hålla nere kostnaden.

Ja just det ja, för att fylla höstens schema ytterligare har jag anmält mig till Högskoleprovet - vilket man tydligen även ska plugga inför. 

Det är tur att min umgängeskrets i denna stad i princip är obefintlig för jag kommer ändå inte hinna umgås med någon under hösten.