Ett beslut. Ett lugn.

Jag har haft det på känn ett tag men beslutet har fått mogna fram i min takt. Jag visste att det behövdes tas men jag behövde ta det. 

Jag har dragit i nödbromsen och kommer hoppa av mattekursen. Varför? 
Jag hinner inte. Jag har inte den ork och motivation jag måste ha för att ta mig igenom den. Det är för ångestladdat. Det tar mycket energi att plugga 200% och jobba 75%

För min skull stannar jag nu upp och tar en sak i taget.

Planen är nu att köra på resten av hösten så som den började. Jobb kombinerat med EN kurs. Det vet jag att jag klarar. 

De kurser jag sökt till våren hoppas jag fortfarande på. Jag vill gärna komma in på någon av dem för att ha en sysselsättning vid sidan av jobbet. Att "bara" jobba 75% är för lite för mig, rastlösheten de lediga dagarna kommer äta upp mig inifrån. 
Att kombinera jobbet med studier vet jag att jag klarar av och att i vår (förhoppningsvis) få kombinera med studier på högskola/universitet känns väldigt nyttigt och inspirerande. 
Jag är nyfiken på studier på högre nivå, jag trodde min nuvarande utbildnings skulle ha en högre nivå än vad den har, så jag vet inte hur jag klarar det. Men jag vet i alla fall att jag har disciplinen och viljan!

I vår kommer jag skriva högskoleprovet igen och till nästa höst ska jag söka mattekursen igen. Då ska jag BARA läsa matte och fokusera på den tillsammans med jobbet. 

Målet om att bli socionom finns kvar, det ska bara inte stressas fram!

Lediga dagar är pluggdagar

Jo men så är det ju när man jobbar 75% och pluggar heltid och lite till samtidigt. Men jag satt med matteböckerna i 3 minuter sen gav jag upp. Parenteser, x och kvadratrötter blandas och jag ser bara tecken som jag inte förstår. Jag vägrar gråta idag.

Faktum är väl att jag gett upp hoppet om att komma in på socionomutbildningen till våren. Det går helt enkelt inte. Den är en av Sveriges mest sökta utbildningar och nog för att mina betyg är bra så är de långt ifrån tillräckligt bra. För att lyckas komma in måste jag skriva ett bra resultat på högskoleprovet och helgens resultat kommer heller inte räcka till. Den stora nackdelen, för mig, är ju att matten finns med som en ganska så stor del.

Hur jag ska göra med matten den här terminen vet jag helt ärligt inte. Min sambo har höstlov den här veckan och kanske kan vi sitta lite men jag tror väl knappast att jag kommer kunna ta igen 3 veckor på kursen och 6 år i skolan på 3-4 dagar.

Så jag skjuter på det och går hemma i mjuksikläder utan att göra någon egentlig nytta.

Vid dessa tillfällen önskar jag att jag jobbade mer och inte hade någon matte hägnades över mig.

Dålig elev

Jag borde så verkligen pluggat matte idag. Precis som jag borde gjort i flera veckor nu. Men jag skjuter på det och hittar på bortförklaringar. Idag, köpte jag en systemkamera för pengarna jag fick när jag fyllde 25.

Den materiella lyckan är total.

Tankar efter Högskoleprovet

Så skrev jag provet. Inte så alls så skrämmande som min hjärna fått för sig att det skulle vara. De delar med text, ordförståelse och läsförståelse gick bra. Vågar inte säga hur bra men de kändes helt okej, vissa mer okej än andra. Så som det alltid blir.

På mattedelen gick det helt åt skogen vågar jag gissa. På den andra mattedelen gissade jag på 30 av 40 frågor. Försökte tänkta att ja, jag har ju 25% chans att pricka in rätt svar.
Det tog en stund, sen insåg min hjärna att det betyder att chansen att det inte är rätt svar är 75% som tur väl är hade jag nästan gjort hela provet då och hade inte mycket tid över till att korrigera mina svar än mindre räkna igenom dem. Eller ja, räkna och räkna. Många av talen förstod jag inte över huvudtaget, varken frågan, svaren eller lösningen. Herregud jag förstod ju inte ens alla tecken i talen!

Dagarna inför provet

Från det att jag fick kallelsen om tid och plats har jag haft en gnagande känsla av oro i magen.
Igår morse vaknade jag med en klump i magen för att avsluta med ett rejält illamående och kramper.

Jag brukar inte bli nervös utan tänker att det går som det går. Inte denna gång tydligen.

Fundering

Om man ska arbeta med människor varför måste jag då kunna räkna med x, y och tal i bråkform delade med heltal.

Jag ser inte syftet.

Tvära kast

Jag har gått ifrån detta klarar jag till varför utsätter jag mig för det här?

Följde mina rutiner ändå kom tårarna.

Igår misslyckades jag med att plugga så som jag ville på grund av att jag kom ur sängen så pass sent att mina rutiner bröts. 

Idag hade jag alla förutsättningar. Eller jag HAR alla förutsättningar och jag hade motivationen! Åh vad jag hade motivationen när jag vaknade i morse. Motivationen och målet, drömmen, framtiden. 

Sen sätter jag mig med böckerna, tar fram ett gammalt nationelltprov i matte och fastnar på första uppgiften. Jag har tre matteböcker hemma samt ett häfte med olika regler och förklaringar. 
För att lösa talet jag kört fast på börjar jag gå igenom alla böckerna och deras pedagogiska exempel. Men jag fattar ingenting. 

Var fick de x:et ifrån?
Hur vet de att de ska multiplicera med 7? 
Hur blev +8 plötsligt -8?  

Logiken finns där, jag ser den bara inte. Jag förstår den inte heller. Om jag får den förklarad för mig muntligen, vilket jag fått flera gånger, så förstår jag. Där och då. En dag senare är det som bortblåst ur min hjärna och jag måste få det förklarat för mig igen, för åter igen förstår jag ingenting.

Gogglade runt lite på dyskalkyli och den mesta informationen vänder sig till föräldrar med barn i mellanstadiet. Det är då man bör fastställa en diagnos för att ge rätt hjälp. 
Jag sitter här 25 år gammal och gråter över matematik som är för gymnasieelever och får själv söka information om diagnosen. 

Det finns saker med siffror som jag klarar av.
Jag kan hantera mina pengar, betala räkningar utan att blanda ihop siffrorna, klockan, tidtabeller, komma i tid, läsa kartor men inte räkna ut avståndet, jag runda av tal och på så vis räkna ut hur mycket 5 varor på ICA kostar tillsammans och om jag har råd med dem.

Det jag inte kan är förstår logiken, komma ihåg ett tal, jag är dålig på multiplikationstabellen och att dividera. Ekvationer, grader, procent, bråk, potenser och volymer är rena grekiskan för mig. 
Om du över huvudtaget blandar in bokstäver i talet är jag körd. Alltså går även uträkningar om tid, kilometer och hastigheter bort.

De som utreder en för dyskalkyli är läkare, pedagoger och psykologer. Utredningen tar ett par timmar med tester och man ska träffas ett par tre gånger beroende på vem/vilka som utreder dig.
Det är alltså inget som går att få lite snabbt på en lunchrast hos läkaren på vårdcentralen. Däremot är det läkaren på vårdcentralen (i mitt fall) som måste skicka iväg en remiss för utredningen.
Hade min skola fungerat som den borde och mina lärare inte bollat runt mig som en fotboll hade de via skolpsykologen eller skolkuratorn kunnat skicka iväg remissen och jag hade kunnat få stöd i skolan. 

Det många sidor poängterar kring dyskalkyli är att man ska få en remiss så att man slipper stå för kostnaden själv. Så jag ringde min vårdcentral och blev uppringd efter tio minuter. 
Jag har fått en tid om ca 2 veckor efter att jag fått förklara för ssk som svarade i telefon vad dyskalkyli innebär. 
Det är en bra början.


Hur jag ska göra resten av dagen med pluggande vet jag inte. Jag vet heller inte hur jag ska göra ikväll under min första mattelektion. 

Jag vet bara att tårarna rinner och att jag skäms över min hjärna som inte fungerar.

Tvära kast i humöret

Igår var en skitdag rent känslomässigt där jag mest tivlade på mig själv, mina förmågor och min hjärna, som dessutom spelade mig ett spratt. 

Jag lyckades få ihop en uppgift till behandlingspedagogutbildningen, den sista uppgiften jag hade på den kursen. Sen var tanken att jag skulle plugga matte men jag kom aldrig så långt. 
Bestämde mig för att följa med min sambo till Skärholmen istället då han hade ett ärende dit och jag passade på att köpa ett par saker till jobbet. När vi var där fick jag blixtrande huvudvärk, svettades och mådde lite illa. När sambon mötte mig igen trodde han att jag råkat ut för någon, såg tydligen helt förstörd ut. 
Vi åkte hemåt, jag struntade i sockerfria veckan och drack både cola och åt choklad samtidigt som jag körde ett Sons Of Anarchy maraton i soffan. Det var något mitt huvud uppskattade mer än matte.

Mycket av mitt tvivel igår berodde på att jag inte skulle hinna bli behörig i tid till socionomutbildningen men fick idag besked om att man kan få ett så kallat stressbetyg om man gör proven snabbare. Så, inom en månad kan jag ha ett betyg.Hur fan jag ska klara av att få godkänt så snabbt vettifan, men jag vet att jag måste försöka.
De nya betygen för gymnasieämnen gynnar även mig då den har fler steg för godkänt och uppåt till skillnad från den skalan jag hade i skolan som bestod av IG, G, VG och MVG. Nu går betygen från A till F eller något liknande där E är godkänt, med knapp marginal. Det är mitt mål. Att klara mig.

Matte B

Kursen började i förra veckan, på grund av 3 vakanta rader på jobbet (en tom, en tjänstledig, en sjukskrivning) så fanns det inte speciellt många kvar att byta jobbpass med så jag missade första lektionen. Innan jag ens hunnit börja ligger jag en vecka efter i planeringen. Bra start för någon som har svårigheter. 

Kursen jag sökt är en flexkurs på distans, men när jag tittar på schemat har vi regelbundna träffar och prov som måste göras i skolan. INTE vad jag hade väntat mig. Inte heller har jag tid med det utöver min andra utbildning och jobbet. Den dag i veckan det är lektioner jobbar jag (3 av 4 tillfällen i alla fall) och att byta pass på jobbet har visat sig vara smått omöjligt. Jag har en tjej jag kan byta pass med, men titt som tätt jobbar vi ihop och behöver jag då byta bort ett sånt pass.. Ja, då får man verkligen anstränga sig.

Hösten blir kanske inte så bra som jag hoppats på.

Tvivel

Fick kallelsen till Högskoleprovet i förra veckan, tid, plats upplägg. Jag får inte ha miniräknare. Herregud den klumpen i magen var inte att leka med!
Mina chanser till att klara av mattdelarna på provet är nu körda. Jag kan inte formler, logik eller siffror heller för den delen.

Jag har även insett att jag inte kan stava längre, varken på svenska eller engelska som jag förr behärskade ganska så bra. Jag skriver helt enkelt alldeles för lite med vanligt papper och penna, de röda strecken och aoutocorrect är min räddning i vardagen uppenbarligen.

Men jag kommer skriva provet ändå. Annars har jag ju slängt 350:- till ingenting och det har jag inte råd med.

Känner i förväg hur tårarna kommer bränna
bakom mina ögonlock
när jag sitter där i en sal
fylld med människor som vet vad dom gör.

Veckan hittills

Veckan har rusat förbi, jag jobbade tre kvällspass tre kvällar irad och fick in fantastiska rutiner. Upp vid 8, smink, frukost, tv och lite olika bloggar. Plugg fram till lunch och kanske lite där efter innan det är dags att åka till jobbet och göra 6 timmar där.

Tack vare rutinerna har jag lämnat in 3 uppgifter den här veckan och känner mig väldigt nöjd med det. Nu är det bara en kvar, men jag tar paus i studierna till på tisdag och fokuserar på ledighet, vänner, fest och jobb två dagar i rad med långa 10 timmars pass. 

Promenaderna är inget jag kan skryta med, hittills bara en på 30 minuter, med lite flyt vaknar jag tidigt av mig själv i morgon och kommer iväg innan jag ska städa och fixa inför festen jag använder som ursäkt för att fira min födelsedag, eller om det var tvärt om?

Sista kursen för hösten

Jag kommer bara läsa en kurs till på behandlingspedagogs-utbildningen och jag vill börja med den lite före alla andra i och med att jag dessutom ska läsa Matte B samtidigt. Dessutom ska jag jobba 75% och klämma in ett par extra arbetspass som jag fått byta till mig för att kunna åka till skolan i två dagar samt att jag anmält mig till utbildningar via jobbet.

Planering. Planering. Planering.

Studiehandledningen för nästa kurs blir färdig i slutet på veckan och då ska jag få tillgång till den. Jag tror inte det blir så smidigt som jag tänkt mig, att jag bara får den på mailen. Jag kommer få tjata.
Jag börjar redan på torsdag kväll.

Sökta kurser

För ett par dagar sedan var det sista dagen att söka in på Högskolan/Universitetet och jag satt vid ett par tillfällen och gick systematiskt igenom fristående kurser att ha som plan B. 

Givetvis står socionomprogrammet på Stockholms universitet överst. Stockholm är mitt hem och jag har inte orken att starta om någonstans igen så tätt inpå min omstart här i Stockholm som började för lite mer än två år sedan. Jag får se hur jag känner i framtiden för en flytt om jag inte kommer in här och om jag då känner att vi kan och vill flytta till en annan stad. 

Jag känner nästan att jag inte vill komma in på socionomutbildningen till våren då de andra kurserna jag sökt är så intressanta. Så länge jag bara kommer in på någon av de jag sökt kommer jag inte bli besviken.

Jag har bland annat sökt kurser inom motiverande samtal, både hälso- och vårdpedagogik och kurser inom handikapp, funktionshinder och autism.

De flesta kurser går på Stockholms universitet, en del är distanskurser och några är ortsoberoende. En kurs inom autism är på distans till Växjö men har en veckas träff i Växjö två gånger under terminen. 
Jag tror inte mina föräldrar skulle bli besvikna om jag kom hem en vecka eller två under våren. 
Hur jag kommer må efter tre dagar i Växjö är en annan sak.

Bibliotekets ljuvliga system

Jag älskar bibliotek, har alltid gjort, kommer nog alltid att göra. Jag är inte troende men jag har fått för mig att den känslan troende får när de kliver in i sin moské eller kyrka är densamma som jag får i ett blibliotek. Jag känner ett lugn. En trygghet. En glädje. En inspiration. En förväntan. Där finns så mycket information. Så mycket kunskap. Så mycket glädje. Så mycket smärta. Så mycket tid. Så mycket arbete.
Det bara finns där. Gratis för oss att ta del av. 

Jag läser i perioder, när jag var yngre hade jag ett år rekordet i antal lånade böcker på barn- och ungdomsbiblioteket i Växjö. Jag läste i stort sett alla med. Jag var helt uppslukad. 
Sen har det gått i perioder. De senaste åren har jag läst mindre och mindre och jag vill lägga den skulden på min mobiltelefon som erbjuder så mycket underhållning att läsningen prioriterats bort.

Däremot har jag börjat låna all kurslitteratur på biblioteket, alla böcker går inte att få tag på och man måste vara ute i god tid. Där är faktiskt min utbildning väldigt bra, vi vet kommande kursböcker i väldigt god tid för det mesta och då är det bara att ställa sig i kö på böckerna.

Jag har idag tre lånekort. Ett för Stockholmsstad, ett för Huddinge kommun och sen upptäckte jag att jag har kvar mitt lånekort från biblioteket i Växjö. Alltså har jag tre bibliotek i olika storlekar att låna böcker ifrån. 
Till kursen vi läser nu har jag lånat böcker från alla tre bibliotek och totalt betalat 20 kronor för dem. Plus en gammal skuld i Växjö på 100 kronor. Men 120 kronor måste jag säga är ett väldigt bra pris för 4 böcker.

Min ena kursare har betalat strax över 1000 kronor för sina böcker. Till nästa kurs har hon upplyst alla på Facebook kommer böckerna kosta ca 1500 och hon anser att det är fruktansvärt då kursen bara är på 5 veckor och att vi inte läser alla kapitel i varje bok. 
Men det är ju just så det är med kurslitteratur. Man måste hämta information på många olika platser för att komplettera. Det finns inte en kursbok för varje kurs de olika skolorna erbjuder. Det är inte så kurslitteratur fungerar. Det är inte så litteratur fungerar. 

Men det är så min kursare fungerar. Snabba, enkla, billiga lösningar (tänk Wikipedia). 

Jag orkar inte ens bemöda mig med att informera henne om att man dels kan låna böcker på biblioteket dels att det går utmärkt att köpa kurslitteratur begagnat på nätet. Hur mycket pengar hon skulle spara på det dessutom är skrattretande. 

 Skadeglädje är den bästa glädjen?

Måndag och veckan sparkar igång

Jag har inte pluggat sen i onsdags då jag blev klar med förra veckans mål och lite till, har jobbat ett dygn och njutit till fullo av helgen även om gårdagen kanske inte går under njutning i och med att jag fortfarande var onykter när jag vaknade.

Idag är jag segstartad, om än nykter, har problem med att få igång internet och hålla det på en okej nivå, jag fastnade även framför ett avsnitt av Biggest Looser, av alla program. Men nu, nu sitter jag här och ska ta tag i första uppgiften som handlar om hot och våld och vad som ligger bakom det. Väldigt intressant ämne och något jag kommit i kontakt med allt för ofta efter ett par år inom både allmänpsykiatrin och rättspsykiatrin.

Ny veckan nya mål?

Jag kände ju faktiskt att ha ett nedskrivet mål hjälpte mig att få saker och tinga gjorda så jag tänkte testa denna veckan med. 
Det är en del jobb i veckan och på fredag blir det födelsedagsfest hemma hos oss så det är lite förberedelser inför det som kan ta tid, ni vet, städa, handla, systemet och möta upp folk som kommer både norr och söder ifrån. 
Målet är i alla fall att:

• Göra 3 skoluppgifter
  Jag har 4 uppgifter kvar och är lite osäker på hur lång tid varje kommer att ta så jag satsar på 3 uppgifter och hoppas att jag även denna veckan hinner med fyra uppgifter.
• Vara socker fri även denna veckan fram till fredagens fest
  Socker är ju ganska så onödigt ändå.... Eh, ja anser allt och alla utom min hjärna som skriker efter det dagligen
• Ta 1-2 promenader.
  Promenerade till pendeltåget förra veckan, en promenad som tog 30-40 minuter och som var riktigt skön. Bra sätt att starta inför ett jobbpass att få lite energi i kroppen, ny luft i lungorna och rensa tankarna.
• Tvinga fram besked ifrån skolan angående nästkommande kurs.
  Jag vill börja nästa kurs lite tidigare eftersom min start till Matte 2 blev en veckan sen, jag har frågat om jag kan få en eller ett par uppgifter att underhålla mig med så länge. I förra veckan var det oklart om studiehandledningen var färdig och om det ansågs helt okej med tanke på mina andra klasskamrater och om de skulle bli stötta/avundsjuka.

Då är det väl bara att sova och ta tag i det i morgon?

Hur gick det då?

Jo, jag satte ju i början på veckan och jag har uppfyllt alla mina mål med veckan. 

Jag gjorde till och med 4 skoluppgifter, tog två korta promenader och en lång promenad och även om jag var ruggigt nära att sätta tänderna i en bit kladdkaka igår på jobbet lät jag bli. 

Så vad är meningen med detta då?
Jo, att sätta upp kortsiktiga och realistiska mål gör att du har något att sträva efter i veckan när det känns som att du har hur mycket tid som helst på dig att göra allt du ska. Det har du kanske. Men jag har inte det, inte när jag ska jobba vid sidan av studierna. 

Jag är dessutom ganska så bekväm och lat av mig och är oväntat duktig på att skjuta upp saker till sista minuten men något jag lärt mig av distansstudierna under förra terminen är att det inte håller i längden. Den enda som drabbas är en själv och det inte på ett bra sätt. 

Listor och mål, det är bra saker. Långsiktiga som kortsiktiga!

Överamtitiös student

Jag har slitit som ett djur denna veckan för att göra klar så många uppgifter som möjligt i skolan, målet var tre, jag är uppe i fyra nu. Tack vare att min lärare godkände uppgiften som jag trodde att jag misstolkat, så istället för att behöva gör om den gjorde jag en annan. 

Jag har även fått flytta fram min kursstart av Matte 2A (Tidigare Matte B) då ingen av mina kollegor kan byta pass med mig så jag kan gå på första lektionen. 
Målet var att kursen jag läser i behandlingspedagogs-utbildningen skulle vara klar till mattekursen började, vilket jag nog kommer bli i denna takt och tanken var att jag skulle kunna ägna två-tre veckor enbart åt matten. Nu gick det lite i kras så, överambitiösa Z har nu försökt få till så att hon kan få ett par tre uppgifter från nästkommande kurs att underhålla sig med i väntan på att matten ska börja.

Två problem med det dock: Det är inte säkert att den studiehandledningen är färdigt ännu samt att det skulle kunna väcka en avundsjuka hos mina klasskompisar. Två väldigt goda argument.

Jag har i alla fall slängt iväg frågan till min mentor och jag kan inte få mer än ett nej på min önskan. Får jag ett blankt nej, ja då kanske man skulle vara lite ledig? Nackdelen med det är att jag får stressa sedan, men det får lösa sig helt enkelt. Livet tenderar att lösa sig, även om man till en början inte tror det.

Halvvägs in på veckan

Japp, onsdagen, lillördagen, mittemellan dagen. 

Hur går det då med mina mål för veckan?

Jodå, 3 skoluppgifter är redan klara. Tyvärr verkar jag ha missuppfattat en av dem så dem behöver jag nog göra om. Annars hade jag tänkt få 4 färdiga, men det gick visst inte.

Igår tog jag en promenad, ovärdigt kort men ändå. Tänkte ta en till idag då solen skiner och jag ska spendera resten av min kväll på jobbet. 

Angående sockret så går även det bra, även om suget igår gjorde att jag åt mängder av nötter och citrusfrukter men inget rent socker.

Summan av det hela är väl att veckan förlöper på ett bra sätt och jag är förvånad över min disciplin och att planeringen har fungerat hittills.

Internet gör mig till en dålig student

Jo så är det faktiskt. För att jag ska få någon som helst studiero måste jag lämna min telefon i ett annat rum och dra ur sladden till nätverket. Jag kan inte hålla mig ifrån internet annat, framförallt inte Twitter. Här kan ni i övrigt läsa om min kärleksförklaring till Twitter så kanske ni förstår varför det är så svårt att hålla sig undan. 

Plan B

Plan B om jag inte kommer in på socionomutbildningen har ju hela tiden varit att läsa fristående kurser, alternativt läsa om Matte B om jag inte klarar en nu i höst. Så de senaste dagarna har jag letat spännande kurser att läsa. Det finns ju så många! Det är inte klokt.

Men jag irriterar mig på att en av de kurser jag mest av allt ville läsa är inställd, motiverande samtal (MI). Men jag hittade en hel del annat spännande. 

En annan sak som irriterar mig är att många av kurserna som jag vill läsa kräver antingen en SSK examen eller 190 hp i alla möjliga konstiga ämnen. Men jag tror jag hittat 8 kurser som känns spännande. 

Kurserna berör alla vård, omsorg, pedagogik och funktionshinder på ett eller annat sätt. En kurs om autism smög sig dessutom in som går över en hel termin med två veckolånga träffar i Växjö. Jag tror väl inte direkt att mina föräldrar blir ledsna över att ha mig hemma i en hel vecka.

Just nu verkar de fristående kurserna så lockande att det skulle kännas okej att inte komma in på socionomutbildningen.

Konkreta mål

Denna veckan är egentligen fylld av jobb, men jag har min målsättning klar och den består av tre punkter.



1.) Göra minst 3 skoluppgifter och skicka in dem


2.) Motionera 1-2 gånger på något vis. 
     Helst ett pass på Friskis och en promenad men med tanke på hur jobbschemat ser ut är det mest troligt att det bara blir en promenad.


3.) Låta bli alla kolhydrater!! 
     För bövelen jag kan inte äta mig ur alla problem, måsten, tankar, tillfällen och situationer. 7

Ser fram emot att utvärdera veckan!

Antagen!

I veckan damp det ned ett brev på dörrmattan ifrån Komvux. Det tog mig två timmar att samla ihop tillräckligt med mod för att öppna det. Nu är det inte speciellt svårt att komma in på Komvux men ändå, risken finns ju att de säger nej. Säger de ja blir allt så mycket mer verkligt dessutom. 

Jag kom in. Det är galet. Jag vill nästan börja gråta redan nu av frustrationen jag vet kommer komma. Samtidigt känner jag ett lugn och en trygghet inför kursen som jag aldrig tidigare känt. För vet ni, jag tror jag kommer fixa detta!

'

Berättat för familjen

Tanken när jag beslutat mig för att söka in till socionomutbildningen var att jag skulle hålla nere människorna som visste om min plan för att inte sätta så stor press på mig själv. Jag är bra på att göra det och ville inte ha andras förväntningar och förhoppningar på att jag ska komma in. Samtidigt så klarat jag inte av att ha hemligheter för mina nära så nu tror jag faktiskt att alla vet.

Min mamma blev nästan tårögd av glädje och lättnad och sa att hon hoppats på att jag skulle komma till denna insikt själv.

Pappa och hans särbo reagerade inte alls med samma glädje. Jag tror snarare de pikade mig och frågade om jag skulle hoppa av den utbildningen med efter ett halvår.
Jag vet inte hur jag ska tolka det så jag väljer att inte tolka det alls.

Nu är hemligheten inte längre en hemlighet!

Inte längre någon hemlighet

Att jag ska hoppa av min nuvarande utbildning är inte längre någon hemlighet. Mina lärare vet nu om det, den ena såg ut att ha fått sitt hjärta krossat av mig, den andra tyckte att jag gjorde helt rätt. Även mina kursare vet om det. Det var spännande att möta den sk. "kvinnliga avundsjukan" som man läser en del om, i alla fall på twitter. Jag trodde inte att den existerade om jag ska vara ärlig. 

Kvinnan jag berättade för att jag skulle söka in på socionomutbildningen gick genast till attack mot utbildningen och berättade taggigt för mig att den har fått kritik. Utan att veta vilken skola jag tänkt söka till, vad jag är intresserad av för områden eller varför jag vill bli socionom.
Jag vet att utbildningar får kritik då och då, det hör till utvecklingen. Efter en stund visar det sig att hon syftar på att blivande socionomer läser för lite missbruk, i hennes ögon. Men vilken himla tur då att jag inte är intresserad av missbruk! Dessutom finns det ganska så få universitets/högskole -kurser inom just missbruk och ja det håller jag med om är dåligt för vi måste bli bättre utbildade inom det området absolut! 

Nu när mina lärare vet om det berättade jag för resten av studiegruppen och hittills har jag fått positiva reaktioner, utöver just denna. Två har även erkänt att de är avundsjuka på mig som vågar chansa och jag är tacksam för deras ärlighet.

Men nu när så många vet om det känns det både skrämmande och skönt. Skrämmande för att jag får för mig att folk förväntar sig att jag ska komma in men skönt för att jag slipper undanhålla det för dem. Jag är nämligen inte bra på att ljuga och tycker verkligen inte om att göra det heller!

Oväntat sms

Fick tydligen sms kl  01 inatt som började med "Hej, hoppas att jag inte väcker dig". Det är väl den sämsta starten på ett sms? Om jag nu inte är tillräckligt viktigt för att jag ska vakna, varför skickar du då sms:et så sent? Varför kan du inte vänta i ett par timmar då jag troligtvis ÄR vaken?

Men, i sms:et fick jag en ursäkt från en av mina kursare som rent ut sagt skällde ut mig på vår IT-platta för ett par veckor sedan. På grund av att jag hade råkat skriva en 4a istället för 2a i en mening som då hade förvirrat henne då det handlade om fördelningen av gruppuppgifterna. Jag försökte påpeka att det var ett enkelt stavfel men kursaren ansåg att det var slarvigt och respektlöst gjort. 

Men så i natt kom då ursäkten där hon erkände att hon överreagerat och att jag hade gjort ett bra jobb med indelningen av gruppuppgifter. 

Att erkänna att man har fel är en styrka!