Kan jag göra nytta?

Många jag mött under de år jag jobbat med människor inom psykiatrin har själva sagt att de uppskattar de i personalen som själva haft ett trassligt förflutet bakom sig, att de lättare kan öppna sig för den personen. Inom den slutna psykiatrin är det kanske ganska så få som själva haft psykiska problem då man som personal måste vara ganska så stark för att klara av att stötta patienterna. Men i min klass är det flera som haft ett missbruk bakom sig och som jag förstått det är det vanligare inom missbruksvården att föredetta missbrukare nu arbetar med missbrukare.
Jag tycker det är fantastiskt! Man får en annan relation onekligen då man har ett osynligt band och man har en person som faktiskt förstår hur det är att vara hög, få panikattacker, ha ångest, känna sig utanför och annorlunda.

Jag tror det är bra av samma anledning som jag tror att det är bra att vi har yngre, äldre, ensamstående, singlar, gifta, personer som behärskar flera språk, religiösa, personer med olika sexuella läggningar och olika bakgrunder. Det gör personalgruppen bredare, intressantare och ökar vår förståelse för patienten. Det är så viktigt att man hittar den där länken mellan varandra som kan öppna upp för en första dialog.

Men vad kan jag då erbjuda? Etnisk svensk uppvuxen med mina föräldrar som båda två haft fasta jobb och stabil ekonomi större delen av min uppväxt, när jag var 14 separerade de och några struliga år följde då mamma och pappa hade svårt att kommunicera utan att bråka - idag firar de jul ihop, jag har aldrig behövt gå hungrig, aldrig sett mina föräldrar fulla mer än vid ett par tillfällen då jag var i 12 års åldern och tyckte att det var helt okej, detta var vid millennieskiftet och några andra större kalas, båda mina föräldrar har haft bil och jag har fått testa de fritidsaktiviteter jag velat och de har även kört mig dit i så fall. Nu var jag ganska så lat som barn så det blev inte så mycket aktiviteter för min del men jag visste hela tiden att jag fick om jag ville.

Jag tror jag kan erbjuda mycket trots min lyckliga bakgrund. Det är tack vare denna till synes lyckliga barndom jag idag är så stabil i mig själv. Allt har inte varit smärtfritt, givetvis inte, det är ju livet men jag inser vilken tur jag haft.

Jag tror inte att jag kan hjälpa eller "bota" alla jag möter, så stort är inte mitt ego och jag har kontakt med verkligheten. Jag vet även hur viktigt det är med personkemi. Jag tänker istället att om det inte funkar mellan mig och en klient/patient/brukare/kund/what ever så tänker jag inte sätta någon prestige i det utan göra mitt yttersta för att hjälpa personen att hitta den personen som bäst kan hjälpa.
Ibland kanske det är så lätt som att hänvisa någon till en läkare istället för mig själv ibland kanske det blir till en konkurrent. Oavsett vem det än blir till får JAG aldrig gå först då kan jag lika gärna lägga av.


Jag känner att jag börjar bli trött och jag rantar. Det har varit en lång dag. En lång men bra dag. Vilket får avsluta inlägget lite hastigt och lustigt. Kort och gott tror jag verkligen att jag kan bli en bra socionom i framtiden oavsett om jag jobbar på ett behandlingshem, som kurator eller når min dröm hela vägen och startar något eget. Det sistnämnda får tiden avgöra.