tisdag 27 november 2012

Övertid och sjukstuga


Rubriken ovan är en dålig kombination för en student som jag som redan innan vi började med kursen kände att hon låg efter. Men så är det. Min tjänst på 75% har vissa veckor närmat sig en heltid i räknade arbetstimmar. Jag har bytt pass för att kunna åka till skolan och sedan fått jobba ikapp dem och jag har även fått ta extrajobb för att dels få in lite mer pengar och för att verksamheten varit i behov av det.

När jag väl sedan fick en ledig helg kom febern och förkylningen som väntat. Ja, den var väldigt väntad då min sambo gått förkyld hela veckan. Gissa vem som nu känner sig mer stressad än någonsin?

Men jag räknade lite på det och jo visst ligger jag efter men är jag effektiv idag kan jag beta av 3 uppgifter. Dessutom har jag dragit ned på arbetet en hel del och får då per automatik fler dagar till plugg.

Jag försöker att inte stressa upp mig mer än nödvändigt även om det är svårt. Jag är van vid att alltid ligga steget före. Då får jag vända på det istället. Se det som en erfarenhet. Reflektera över vad som satte mig i den sits jag är i nu och hur jag ska göra för att inte hamna där igen.

onsdag 21 november 2012

Ligger efter



För första gången sedan jag började plugga i januari ligger jag rejält efter i min planering. Jag som annars har en väldigt god planeringsförmåga och god struktur kring mina studier har drabbats av tidsbrist och stress. Stress över att jag ligger efter i så pass mycket att hjärnan låser sig och jag tappar hela tiden koncentrationen de få gånger jag kan sitta ned och plugga. Orsaken till att jag inte pluggar stavas jobb. Just nu har vi två sjukskrivningar och en vakant schemarad och vi få ordinarie får gå in och täcka upp en del arbetspass för att få verksamheten att gå runt. Jag älskar att ha mycket att göra på jobbet, och det har vi verkligen nu, men studierna blir lidande för det och det påverkar mig oerhört. 

Jag ser listan med alla uppgifter och får inte grepp om dem. Det är så många, ändå inte så många som min hjärna får det till. När jag väl sätter mig och ska göra uppgifterna gör jag dem större än vad de är och jag lägger mer tid på dem än nödvändigt och jag fastnar i dem. 

Många av uppgifterna kräver dessutom att vi ska läsa hela böcker på 100-300 sidor beroende på vilken bok det är, så när man väl ska plugga känner jag inte att jag kommer någonstans även om jag sitter och läser en bok i en timme. 

Ond cirkel.

torsdag 15 november 2012

Rutiner



Utan mina rutiner faller min studieteknik.

Upp tidigt. På med sminket. Äta frukost vid tv:n och där efter sätta igång.
Sitter fram till tolv-tiden de dagar jag ska jobba. Då gör jag oordning lunch, ser ett avsnitt av en serie eller dokumentär. Det är min paus och möjlighet till att göra ingenting.
Sen är det bara att åka till jobbet och där sitter vi inte stilla vill jag lova!

onsdag 14 november 2012

Vad får man säga?



Ja vad får man använda som svärord eller skällsord utan att någon tar illa upp?

Får man säga bög? Får man säga fjolla? Får man säga svartskalle? Menar man per automatik att det är dåligt att vara bög? Kanske inte, men så många uppfattar det som ett skällsord och som något som är både sårande och kränkande.
Att vara fjollig då? Det kan ju vem som helst vara. Att vara fjollig är i mina ögon en egenskap. Men det är samma sak där. Att vara en fjolla är något negativt idag i folks ögon och öron.

Jag har börjat bli mer och mer medveten om hur mycket vi sårar varandra genom vad vi säger och väljer för svärord.

Min svägerskas 3åriga dotter använder ordet bajs ofta. Att säga bajs när man är 3 år är ju himla roligt. Men det är ett bra ord.
Alla gör det, djur som människor som kvalster.

Så, bajs är mitt nya svärord. Jag har svårt att se något kränkande i det just för att alla gör det. Bajs är ju dessutom skit med skillnaden att bajs inte låter lika taggigt som skit.

måndag 12 november 2012

Dyskalkyli remiss


Som sagt var jag hos läkaren i förra veckan och fick en remiss till Danderyd skriven. Ett par dagar senare kom ett brev från dem där de meddelar att de för tillfället har minst 6 månaders kö för nya besök.

jag hade inga förhoppningar på att starta min utredning inom en månad, jag vet allt för väl hur vården fungerar och att det är köer nästan överallt. Speciellt till de mottagningar och läkare som inte hanterar väldigt akuta fall. Dyskalkyli är jobbigt, men det hotar inte min vardag. 

Som tur är finns vårdgarantin som säger att man inte ska behöva vänta mer än 3 månader på att få träffa en speciallist efter att ha blivit remitterad. Så, om tre månader ringer jag de som hanterar vårdgarantiärenden och försöker hitta en annan enhet att göra min utredning hos.

Just nu känner jag ändå inte att jag har tid för utredningen med skola, jobb och en jul som står bakom husknuten och väntar på oss alla, vare sig vi vill det eller inte, eller om vi ens firar den.

lördag 10 november 2012

Arg som ett bi!



Detta inlägg har ingenting med mina drömmar och mål att göra. Men jag måste skriva det för jag är vansinnig. Läste den här artikeln vid lunchtid idag och är fortfarande rosenrasande.

Den vidriga människosyn denna grupp människor har är så långt ifrån min syn. Vadå bygga boendet vid sjukhuset eller långt ifrån barnfamiljer?!

Bara för att du har ett psykiskt funktionshinder står det inte efter diagnosen = farlig. Tvärt om. Många av de personer jag mött med diagnoser har varit några av de mest varmhjärtade och ödmjuka personer som inte vill någon något ont. 

Personligen är jag mer rädd för de som redan bor i kvarteren där boendet planeras att byggas och deras syn på människor. Jag undrar så om de lär sina barn att alla människor är lika mycket värda?

tisdag 6 november 2012

Sen anmälan


Nu när jag lagt ner matten har jag ju även fått lägga ner drömmen om att komma in på socionomutbildningen till våren. 
Så jag fyllde på min lista med fristående kurser. De flesta på distans och rör vård, omsorg, människor och psykologi på något vis. 

Jag behöver sysselsättning under våren. Jag är inte skapt för att "bara" jobba 75%
Det är för många lediga dagar och jag som nästan alltid börjar 14:30 när jag jobbar kommer ha allt för många lediga förmiddagar där till som jag kommer spendera i soffan och det är inte riktigt det jag vill. Jag har inte råd med det heller. Är jag ledig brukar det klia i shoppingfingrarna och lönen i vården är inte alls den bästa så jag får bara köpa det nödvändiga. Men fika då? frågar lillfingret som inte gett upp hoppet. 
Hjärnan har svårt att säga nej till det, för fika gör man ju sällan själv och att träffa människor älskar jag ju. Så det fikas i både tid och otid. Fantastiskt trevligt, men inte gratis. 

Ni håller väl en tumme för mig va?

måndag 5 november 2012

Dyskalkyli


Min morgon började fruktansvärt (skönt). Sambon gick upp vid 6 tiden och jag somnade om i godan tro om att min telefon skulle ge ljud ifrån sig som alltid vid 7 tiden. 
09:05 vaknade jag och tittade på klockan. Första tanken var "jaja, då blir det ingen promenad till läkaren idag". Låg kvar till tjugo över nio, tänkte att jag skulle dubbelkolla om jag skulle vara hos läkaren halv elva eller halv tolv. Eh, jag skulle vara där halv tio!!

Så på med kläder, försöka ringa till Vårdcentralen och säga att jag är påväg. Har ni förresten försökt ringa till en Vårdcentral och säga att ni är sena? Jo tjenare och lycka till säger jag bara! Telefonsvarare är de bra på - och att ringa upp med för den delen, efter ett par timmar. 
Jag sprang till bilen, körde rally längs med 70 sträckan och sprang upp till Vårdcentralen och tittade på klockan. 09:33.
Tre minuter sen. Kvinnan i receptionen tog god tid på sig men jag fick komma in. In till väntrummet likt en flåsande valross. Kondition sa du? Uhm, vad är det?

När jag sitter där känner jag hur magen kniper eftersom jag inte hunnit morgonkissa och munnen smakar inte direkt gott. Tydligen var jag i alla fall så klok i stressen att jag hann få ner en påste tuggummin i jackan. Det tackar min läkare för.

När läkaren kommer efter ett par minuter är det samma läkare som både jag och min sambo träffat ett par gånger. En trevlig, lugn och förtroendegivande man på ca 30 år. 
Han börjar med att skratta åt mig när jag ber om ursäkt för min sena ankomst. 

Sen berättar jag varför jag är där, om dyskalkylimisstankarna jag har. Hur det aldrig fungerat riktigt i skolan med matten. Att problemen började redan i mellanstadiet och bara eskalerat. Att jag bara med nöd och näppe fått godkänt på mina prov och som slutbetyg. (Efter lite rannsakande tror jag att jag enbart fick godkänt i gymnasiet för att min lärare ville vara snäll för att hon visste hur jag ansträngt mig.)

Det jag gillar med min läkare är att han alltid är grundlig och noggrann samtidigt som han är effektiv, inga onödiga frågor. Hur funkade det i andra ämnen i skolan? Har jag svårt för språk? Hur fungerar min koncentration? Har någon i familjen samma problem eller liknande? Vad jag vill få ut av diagnosen? Varför sliter jag med matten nu? 

Jag fick en remiss till Danderyds sjukhus där de utreder räknesvårigheter och även tal- och lässvårigheter. 

Fördelen med dagens samhälle är att vi som patienter kan vara pålästa innan vi kommer till läkaren. Min läkare trodde att jag hade problem men hade själv inte skrivit någon remiss tidigare eller ens mött en patient med problem. Jag hade läst på en hel del och när han frågade vart jag ville ha remissen svarade jag Danderyd. Jag vet att vissa logopeder gör liknande utredning men jag kör på Danderyd. Dit hittar jag i alla fall...









Dåligt med uppdatering


Jo, jag är verkligen dålig på att uppdatera. Men, sanningen är den att jag inte pluggat något (utöver mina misslyckade försökt till att lära mig räkna) och då faller denna bloggen bort. Jag vill fokusera bloggandet här till just studierna. Hur det går, hur jag mår, mina planer, mina mål, mina resultat.

Den goda nyheten för bloggen är att jag åker upp till skolan ikväll för två dagars undervisning. Det blir som sagt mina sista efter att jag i 4½ vecka försökt få besked av mina lärare om jag behöver åka upp till terminens sista träff eller inte. Det har svarat på mängder av frågor, som jag inte ens ställt dem! Det är ganska imponderande måste jag erkänna av dem. Samtidigt så undrar de varför jag tycker att de verkar oengaerade och varför jag är besviken på dem. Eh, ja man brukar tycka så när man inte får svar på sina frågor trots att de säger att de ska återkommer "asasp" tre gånger på lika många veckor. 

Kursen som börjar kallas PRF, minns jag rätt står det för Proffesionellt Rehabiliterande Rörhållningssätt. Inte konstigt att de förkortar ner det till PRF jag lyckades ju knappt stava ut allt.