Inte längre någon hemlighet

Att jag ska hoppa av min nuvarande utbildning är inte längre någon hemlighet. Mina lärare vet nu om det, den ena såg ut att ha fått sitt hjärta krossat av mig, den andra tyckte att jag gjorde helt rätt. Även mina kursare vet om det. Det var spännande att möta den sk. "kvinnliga avundsjukan" som man läser en del om, i alla fall på twitter. Jag trodde inte att den existerade om jag ska vara ärlig. 

Kvinnan jag berättade för att jag skulle söka in på socionomutbildningen gick genast till attack mot utbildningen och berättade taggigt för mig att den har fått kritik. Utan att veta vilken skola jag tänkt söka till, vad jag är intresserad av för områden eller varför jag vill bli socionom.
Jag vet att utbildningar får kritik då och då, det hör till utvecklingen. Efter en stund visar det sig att hon syftar på att blivande socionomer läser för lite missbruk, i hennes ögon. Men vilken himla tur då att jag inte är intresserad av missbruk! Dessutom finns det ganska så få universitets/högskole -kurser inom just missbruk och ja det håller jag med om är dåligt för vi måste bli bättre utbildade inom det området absolut! 

Nu när mina lärare vet om det berättade jag för resten av studiegruppen och hittills har jag fått positiva reaktioner, utöver just denna. Två har även erkänt att de är avundsjuka på mig som vågar chansa och jag är tacksam för deras ärlighet.

Men nu när så många vet om det känns det både skrämmande och skönt. Skrämmande för att jag får för mig att folk förväntar sig att jag ska komma in men skönt för att jag slipper undanhålla det för dem. Jag är nämligen inte bra på att ljuga och tycker verkligen inte om att göra det heller!