tag:blogger.com,1999:blog-14021258773915878152024-03-13T20:03:01.539+01:00Vägen mot att nå min dröm. Unknownnoreply@blogger.comBlogger61125tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-77758751589010295432013-10-26T11:22:00.000+02:002013-10-26T11:22:49.083+02:00Teori möter praktik<span style="font-size: x-small;"><span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span></span>
<span style="font-size: x-small;"><span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span></span>
<span style="font-size: x-small;"><span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Tänk att det i stort sett alltid är mycket roligare att plugga i teorion än i praktiken. </span></span><br />
<span style="font-size: x-small;"><span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span></span>
<span style="font-size: x-small;"><span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Ofta ser jag fram emot att sätta mig och plugga, låta fingarna flyga över tangenterna - för jag vet ju vad jag vill ha sagt, finslipa dokumenten och sedan skicka in mitt arbete till min lärare. </span></span><br />
<span style="font-size: x-small;"><span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span></span>
<span style="font-size: x-small;"><span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Men så fort jag sätter mig tillrätta med datorn och böckerna vid min sida på skrivbordet så blir allt annat så mycket mer intressant. Till exempel så är Blondinbellas blogg aldrig så intressant som just när jag ska plugga. Jag försöker muta mig själv, göra scheman, sätta en timer på mobilen där jag varvar plugg med nöje och tänka på allt det roliga jag kan göra sen - när arbetet är inlämnat. </span></span><br />
<span style="font-size: x-small;"><span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span></span>
<span style="font-size: x-small;"><span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Men det som egentligen bara behöver ta ett par tre timmar i effektiv tid tar allt som oftast dubbelt så lång tid för att jag gör så mycket annat, helt onödigt, istället för att producera text. </span></span><br />
<br />
<div style="text-align: right;">
<span style="font-size: x-small;"><span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Ja, att blogga tillfaller givetvis kategorin onödigt att göra vid datorn istället för att producera text. </span></span></div>
Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-28193096813059397122013-10-15T13:52:00.000+02:002013-10-15T13:52:08.330+02:00Vårterminen 2014<span style="font-family: Verdana, sans-serif;">Efter dyskalkyliutredningen tog livet en annan vändning och jag orkade inte satsa fullt ut på att läsa matte för att bli behörig till socionomprogrammet. Även om jag sökte till Ersta Sköndals socionomprogram som Inte har matte b som behörighetskrav, jag gjorde deras intagningsprov men kom inte vidare i antagningen - vilket var en lättnad. </span><br />
<span style="font-family: Verdana, sans-serif;">Tanken på att leva med dålig ekonomi i ytterligare tre och ett halvt år till tog död på den mesta av min motivation och även om jag trivdes med mitt jobb på en gruppbostad för lindrigt utvecklingsstörda så var min lön knappt mycket högre än ett fullt CSN lån skulle ge varje månad. Jag slet som ett djur och fick ett hån tillbaka varje gång lönen kom. </span><br />
<span style="font-family: Verdana, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Verdana, sans-serif;">Så jag sökte tre nya jobb, kom på intervju till två av dem och förälskade mig i det ena jobbet - som jag även fick. Mer ansvar, bara arbete under dagtid, inga kvällar - inga helger, högre lön, målgruppen skiftades från utvecklingsstörning till autism och asperger och lönen tog ett rejält kliv uppåt. </span><br />
<span style="font-family: Verdana, sans-serif;">Nu, fyra månader senare börjar jag komma in i det även om jag bitvis är rejält förvirrad. </span><br />
<span style="font-family: Verdana, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Verdana, sans-serif;">Vid sidan av har jag pluggat halvtid och då läst Handikappvetenskap. Det mest givande och intressanta jag läst och att hoppa av min förra utbildning (behandlingspedagog) för att istället söka den här är ett av mina bästa beslut. </span><br />
<span style="font-family: Verdana, sans-serif;">Men snart är kursen på 30hp slut (nåja, relativt snart) och jag vet inte hur jag ska göra till våren. Ska jag fortsätta plugga? I så fall vad? Eller, ska jag "bara" jobba? </span><br />
<span style="font-family: Verdana, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Verdana, sans-serif;">Idag är sista dagen att söka kurser och jag slängde just iväg en ansökan till fem-sex kurser. Alla rör funktionshinder och funktionsnedsättningar på något vis men även psykologi och motiverande samtal. Tänker att jag bestämmer mig när antagningsbeskedet kommer. </span><br />
<span style="font-family: Verdana, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Verdana, sans-serif;">Socionomplanerna är lagda på hyllan tillsvidare och de kommer nog få ligga där i ett par år. </span><br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-36219907091557221722013-05-08T10:08:00.002+02:002013-05-08T10:08:38.698+02:00Mitt viktigaste inlägg hittills<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag är så jävla less på alla rubriker i tidningar som ger tips om hur du går ner si och så mycket på si och så få veckor, hur du får platt mage på X veckor, hur du går ner i vikt utan att behöva snåla med det goda, mirakelpiller som blockerar kolhydrater. Vidriga veckotidningar som kommenterar kvinnors kroppar, hånar deras vikt oavsett om de är undernärda eller normalviktiga eller till och med gravida. Tidningar som tipsar om hur du lurar alla på stranden i sommar. <br />Hur vi bortförklarar det goda med att vi "förtjänar" något gott efter att vi presterat. Att mat som är livsnödvändigt, gott, socialt, roligt, spännande och utvecklande i snabb takt utvecklas till något skamfullt. Ät vad du vill - för att du vill - när du vill. <br /><br />Hur fullt fungerande kroppar anses värdelösa på grund av gropar i låren, kärlekshandtag över byxlinningen eller ett par extrakilo på vågen. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Mest av allt är jag arg på hur jag går på skiten. Hur jag nu i en veckas tid känt ångest och hat inför min egna kropp. Kroppen som ingen annan har rätt att bedöma utom jag själv. Kroppen som inte passar in i storlekarna hos klädföretagen. Rubriker som säger åt mig hur tjock jag är. Och är man tjock duger man ju inget till. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Att min kropp fungerar och är fri från skador, krämpor och rörelsehinder är sekundärt, för jag är tjock.</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Det började redan på mellanstadiet när alla skulle gå till sjuksköterskan för att mäta, väga sig, kolla synen och prata lite. Det enda jag minns från den dagen är att jag vägde mycket mer än alla andra tjejer i klassen. Att jag var minst ett huvud längre än alla och därför av rent naturliga skäl vägde mer spelade ingen roll. Jag var inte smal i mina ögon och inte utifrån vågen heller. Så jag ljög när mina klasskompisar frågade om min vikt. Jag tror jag drog av 10-15 kilo, minst. Det är första gången jag ljög om min vikt, men inte sista. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag visste alltså redan som 10-12 åring att låga siffror på vågen var det man skulle ha, annars dög man inte. Jag låg över alla kurvor hos skolsköterskan, både i vikt och längd. Det var två separata kurvor som inte tog hänsyn till varandra. Hade jag haft min längd men följt viktkurvan så som "normalt" hade jag varit onaturligt smal. Varför sa ingen det? Varför förklarade ingen det? Varför fick jag veta som barn att jag vägde mer än jag borde göra? </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"> Jag gick fram tills jag var 23-24 och trodde att jag var ett väldigt överviktigt barn men så fick jag av en slump se bilder på mig själv som barn och jag hade så fel. Nej jag var inte smalast i klassen men jag var långt ifrån tjock. Jag var fullt normalviktig, frisk och fylld av oro kring min vikt. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Varför sa ingen det till mig? </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag har aldrig varit ett speciellt aktiv när det kommer till sporter eller aktiviteter, jag är ganska bekväm av mig det erkänner jag och att svettas ligger nog på min topp 10 saker jag helst undviker. Som vuxen och fortfarande osäker kring min kropp har jag ofta varit arg på mina föräldrar som lät mig sitta framför datorn och tv:n så mycket som jag gjorde när min bror hade flera träningar i veckorna för att spela matcher på helgerna. Att de inte skapade ett intresse i mig kring träningen. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag vet fortfarande inte om de gjorde rätt eller inte. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag har alltid sett mig själv som en person med en fungerande hjärna som kunnat stänga ute allt som rör vikten. Senaste veckan har jag insett att så inte alls är fallet. Varje gång jag äter något "onyttigt" får jag dåligt samvete och tänker att jag måste träna. Jag tänker inte på smaken, inte på njutningen maten tillför eller hur gott det är, jag tänker ångest och vikt. Jag vet inte ens om jag har ett "normalt" beteende kring mat. (Vad är ens "normalt" beteende kring mat?!) På någon vidrig skvallertidning såg jag bilder på kändisar när de åt allt ifrån mackor till glass och rubriken löd något i stil med SLUTA ÄT. Sluta ät? På riktigt? Fattar journalisterna inte att vi MÅSTE äta för att överleva? </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Så ge mig appen eller programmet som helt raderar all typ av reklam som
rör viktnedgång, beach 20xx, bantning och "maten som gör dig smal" innan
jag går bärsärkagång på hela skiten, för jag kan tydligen inte som 25åring hantera den. </span>Unknownnoreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-86607497156185761502013-04-12T21:37:00.000+02:002013-04-12T21:37:21.343+02:00Nytt vägskäl<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;">Man kommer förr eller senare till en punkt i livet där man tvingas stanna upp och känna efter. Är detta bra? Fungerar det? Mår jag bra? Trivs jag? Vill jag göra detta? Om inte, vad vill jag göra då? </span><br />
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;">Jag har nått dit nu, något oväntat måste jag medge. Mitt jobb är fantastiskt och jag älskar det. Tyvärr ger det mig inte en tillräckligt stor mental utmaning längre varpå jag beslutat mig för att söka mig vidare. Vidare till jobb som erbjuder arbete måndag-fredag, inga helger, inga kvällar och inga sovande nätter. Rutiner och trygghet. Bara bra saker. </span><br />
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;">Jag har även nått en ganska ytlig punkt i mitt yrkesval. Jag som har en speciellt anpassad garderob med kläder jag bara har på jobbet. Det är en gaska tråkig hög med kläder. Två par byxor, en tjockare tröjor och fem-sex toppar i olika färger med den gemensamma nämnaren att de är mer bekväma än snygga. Alla kläder är oerhört praktiska och slittåliga. Sanningen är ju den att jag aldrig vet hur mina arbetspass kommer se ut i förväg, den stora charmen med att jobba med människor är ju det oförutsägbara även om vi bygger upp rutiner. Nu, nu längtar jag efter att kunna ha en klänning på mig eller kanske en kjol. Utan att tänka på att ha fickor för nycklar och småsaker, hur det går att städa i dem och hur de skulle se ut efter att jag tvättat dem många gånger (för att inte sprida bakterier) eller för att få bort fläckar som lätt uppkommer. </span><br />
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;"><br /></span>
<div style="text-align: center;">
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: large;"><i>Jag är redo för min nästa utmaning. </i></span></div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-4940214203324880992013-03-31T11:36:00.005+02:002013-03-31T11:36:54.510+02:00Dyskalkyliutredningen<br />
Dagen jag längtat och fasat inför kom då småningom. Och förväntansfull körde jag till Skarpnäck där logopeden hade sin mottagning. Lite korkat beslut om jag får säga det själv ty detta med parkeringsplatser var lika svårt att hitta som en lösning på ett mattetal. Till slut hittade jag en, 10 minuters promenad från mottagningen.<br />
<br />
Logopeden var fantastiskt trevlig men den behagligaste rösten jag någonsin hört. Hen skulle vara perfekt som ljudboksröst eller i radio för den delen. Jag brukar alltid skämmas över mina svårigheter med siffror men jag kände mig enbart trygg i hens sällskap.<br />
<br />
Utredningen skulle pågå i cirka fem timmar plus en lunchpaus på en timme fick jag veta, där efter skulle vi komma överens om en ny tid för att gå igenom mina resultat. Logopeden sa även att vi kommer ta flera pauser mellan testen för att mitt huvud skulle få vila. Logopeden gick igenom vad vi skulle göra idag så jag visste vad som skulle komma. Hen skulle utöver min förmåga att se tal även se om jag har en dysleksi då det brukar vara vanligt i kombination med dyskalkyli. <br />
<br />
Jag minns inte ens i vilken ordning vi gjorde de olika testen - det var så många. Allt ifrån att lösa tal med huvudräkning på tid till att avgöra hur många prickar en cirkel på skärmen visade, räkna 3 steg upp från 786 (jag fick fråga 4 gånger vilket tal jag skulle börja på, det satte sig inte i huvudet på mig), räkna 4 steg bakåt från 1001, få en text läst för mig och sedan återberätta den, avgöra vilket av två tal som var störst, arbetsminnet fick rejäla prövningar då hen dels sa ord jag skulle upprepa både i ordningen hen sa och bakvänt, vi testade även med tal, jag fick även titta på figurer på ett papper för att sedan hitta rätt formation på nästa papper där det fanns 5 olika formationer, läsa en text och skriva ut överhoppade ord, lösa matteuppgifter utskriva i text där jag fick ha miniräknare till hjälp (inte för att det gick så mycket bättre), rita ut tider på klockan, på en linje som gick från 1 - 10/100/1000 skulle jag sätta ut tal så som 8, 76, 805 osv (hej och hå vad fel det blev) och säker ett 10-tal tester till som mitt huvud inte kan minnas.<br />
<br />
Jag tog få och korta pauser men kände redan efter de första 2-3 testen att detta skulle bli bra mycket tuffare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag har haft huvudvärk många gånger, men nu värkte min hjärna av ansträngningen och koncentrationen.<br />
<br />
Efter sista testet frågade logopeden mig om jag kunde tänka mig att ta en promenad så att hen kunde rätta det sista av mina test så jag skulle slippa komma tillbaka. Vi hade varit så snabba så hon hade hunnit rätta flera test. (Den logiken förstår jag inte riktigt). Men visst kunde jag låta henne rätta grejerna.<br />
Jag blev akut nervös och kissinödig. Nu skulle jag alltså få min dom.<br />
<br />
Dum i huvudet - eller hade jag dyskalkyli?<br />
<br />
Jag tuggade frenetiskt på ett äpple och svettades floder.<br />
<br />
Så kom hon till väntrummet och sa att hon var klar. Jag ville bara fly, jag ville inte veta helt plötsligt. Jag som hade tänkt fuska i förväg på testen för att verkligen få diagnosen hade upptäckt att det dels var ganska så knepigt att fuska när jag faktiskt inte kunde se svaren. I vissa test hade jag känt att det gick för bra, att jag nog hade kläm på det dära ändå. (oj så fel jag hade!).<br />
<br />
På darriga ben följde jag efter henne in i rummet igen, satte mig ner och fick direkt veta att jo, jag har dyskalkyli utan minsta tvekan.<br />
Den lättnaden och glädje jag kände då var enorm. Jag är inte dum i huvudet!<br />
Logopeden verkade nästan förvånad över min reaktion men jag bara flinade. Nu har jag rätt till hjälp. Nu är jag ett litet litet steg närmare att nå min dröm.<br />
<br />
Hon visade mig ett diagram och gick igenom de olika staplarna och kurvorna och förklarade vad de betydde. När det gäller läsning, ordförståelse och texter har jag inga problem alls utan ligger bland de 4% i min referensgrupp som har bäst förståelse. Hen hade tydligen aldrig testat någon som läste så fort som jag och samtidigt förstod vad som läst.<br />
När det kom till dyskalkylin och siffror tillhörde jag den grupp om 2% med sämst resultat. Fint det!<br />
<br />
Hen kommer skriva ett utlåtande med vad vi testat och mina resultat samt en rekomendation till det stöd jag behöver. Bla. enskild undervisning eller undervisning i liten grupp, ingen tidspress vad gäller prov och gärna att jag får ha med mig en mattebok med exempel för jag kommer aldrig kunna memorera dem, att jag tillsammans med en specialpedagog skriver ner olika regler, att jag använder en miniräknare där jag ser vilka tal jag skrivit in för att mitt arbetsminne är så dåligt att jag tappar bort mig och måste börja om samt att jag inte ska lägga tid på att lära mig multiplikationstabellen - för jag kommer aldrig kunna lära mig den.<br />
<br />
<br />
Allt som allt är jag väldigt tacksam och lättad. <br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-45439370445138161102013-03-26T10:12:00.001+01:002013-03-26T10:12:22.556+01:00Dyskalkyliutredning<br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">I vintras (eh, ja vintern som i vinter när det ska vara vinter och inte vinter i mars) bad jag om en remiss angående en dyskalkyliutredning efter att mina egna studier inom matematikens obegripliga värld resulterade i tårar, värdelös självkänsla och ångest. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Efter en vecka eller så fick jag ett svar via posten som meddelade mig att väntetiden till kliniken jag önskat var minst 6 månader. Efter 3 månader har du rätt till att träffa en specialist om du kontaktar vårdgarantin, så efter tre månader och tre dagar gjorde jag just detta. Efter ytterligare någon vecka ringde en logoped upp mig och vi bokade en tid -en månad senare. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br />Nåja, jag fick en tid i alla fall. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">I morgon är det då dags. Jag har två A4 papper med kanske ett tiotal frågor totalt att fylla i inför morgondagens utredning som kommer ta 5-6 timmar. Jag som trodde att det skulle vara ett flertal timslånga besök blev både glad och skräckslagen. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag ser fram emot morgondagen med skräckblandad förtjusning. Största rädslan är att Inte ha dyskalkyli. Att inte få diagnosen gör mig bara till... dum i huvudet? Och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna hantera det om jag ska vara ärlig. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><span style="font-size: xx-small;"><br /></span></span>
<div style="text-align: right;">
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><span style="font-size: xx-small;">(Under utredningen kanske jag även kan lära mig</span></span></div>
<div style="text-align: right;">
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><span style="font-size: xx-small;"> att stava till dyskalkyli </span></span></div>
<div style="text-align: right;">
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><span style="font-size: xx-small;">utan att det tar mig 20 sekunde</span></span></div>
<div style="text-align: right;">
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><span style="font-size: xx-small;">r och en mängd röda streck?) </span></span></div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-29889824703138073182012-11-27T08:42:00.001+01:002012-11-27T08:42:06.302+01:00Övertid och sjukstuga<br />
Rubriken ovan är en dålig kombination för en student som jag som redan innan vi började med kursen kände att hon låg efter. Men så är det. Min tjänst på 75% har vissa veckor närmat sig en heltid i räknade arbetstimmar. Jag har bytt pass för att kunna åka till skolan och sedan fått jobba ikapp dem och jag har även fått ta extrajobb för att dels få in lite mer pengar och för att verksamheten varit i behov av det.<br />
<br />
När jag väl sedan fick en ledig helg kom febern och förkylningen som väntat. Ja, den var väldigt väntad då min sambo gått förkyld hela veckan. Gissa vem som nu känner sig mer stressad än någonsin?<br />
<br />
Men jag räknade lite på det och jo visst ligger jag efter men är jag effektiv idag kan jag beta av 3 uppgifter. Dessutom har jag dragit ned på arbetet en hel del och får då per automatik fler dagar till plugg.<br />
<br />
Jag försöker att inte stressa upp mig mer än nödvändigt även om det är svårt. Jag är van vid att alltid ligga steget före. Då får jag vända på det istället. Se det som en erfarenhet. Reflektera över vad som satte mig i den sits jag är i nu och hur jag ska göra för att inte hamna där igen. Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-31038242105802450082012-11-21T14:31:00.002+01:002012-11-21T14:31:33.161+01:00Ligger efter<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">För första gången sedan jag började plugga i januari ligger jag rejält efter i min planering. Jag som annars har en väldigt god planeringsförmåga och god struktur kring mina studier har drabbats av tidsbrist och stress. Stress över att jag ligger efter i så pass mycket att hjärnan låser sig och jag tappar hela tiden koncentrationen de få gånger jag kan sitta ned och plugga. Orsaken till att jag inte pluggar stavas jobb. Just nu har vi två sjukskrivningar och en vakant schemarad och vi få ordinarie får gå in och täcka upp en del arbetspass för att få verksamheten att gå runt. Jag älskar att ha mycket att göra på jobbet, och det har vi verkligen nu, men studierna blir lidande för det och det påverkar mig oerhört. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag ser listan med alla uppgifter och får inte grepp om dem. Det är så många, ändå inte så många som min hjärna får det till. När jag väl sätter mig och ska göra uppgifterna gör jag dem större än vad de är och jag lägger mer tid på dem än nödvändigt och jag fastnar i dem. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Många av uppgifterna kräver dessutom att vi ska läsa hela böcker på 100-300 sidor beroende på vilken bok det är, så när man väl ska plugga känner jag inte att jag kommer någonstans även om jag sitter och läser en bok i en timme. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Ond cirkel. </span>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-26395735911107999422012-11-15T08:17:00.001+01:002012-11-15T08:17:35.519+01:00Rutiner<br />
<br />
Utan mina rutiner faller min studieteknik. <br />
<br />
Upp tidigt. På med sminket. Äta frukost vid tv:n och där efter sätta igång. <br />
Sitter fram till tolv-tiden de dagar jag ska jobba. Då gör jag oordning lunch, ser ett avsnitt av en serie eller dokumentär. Det är min paus och möjlighet till att göra ingenting. <br />
Sen är det bara att åka till jobbet och där sitter vi inte stilla vill jag lova! Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-66842437755817929202012-11-14T08:11:00.003+01:002013-04-12T21:18:55.732+02:00Vad får man säga? <br />
<br />
Ja vad får man använda som svärord eller skällsord utan att någon tar illa upp?<br />
<br />
Får man säga bög? Får man säga fjolla? Får man säga svartskalle? Menar man per automatik att det är dåligt att vara bög? Kanske inte, men så många uppfattar det som ett skällsord och som något som är både sårande och kränkande.<br />
Att vara fjollig då? Det kan ju vem som helst vara. Att vara fjollig är i mina ögon en egenskap. Men det är samma sak där. Att vara en fjolla är något negativt idag i folks ögon och öron.<br />
<br />
Jag har börjat bli mer och mer medveten om hur mycket vi sårar varandra genom vad vi säger och väljer för svärord.<br />
<br />
Min svägerskas 3åriga dotter använder ordet bajs ofta. Att säga bajs när man är 3 år är ju himla roligt. Men det är ett bra ord.<br />
Alla gör det, djur som människor som kvalster.<br />
<br />
Så, bajs är mitt nya svärord. Jag har svårt att se något kränkande i det just för att alla gör det. Bajs är ju dessutom skit med skillnaden att bajs inte låter lika taggigt som skit. Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-3619275458186596322012-11-12T10:49:00.001+01:002012-11-12T10:49:23.380+01:00Dyskalkyli remiss<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Som sagt var jag hos läkaren i förra veckan och fick en remiss till Danderyd skriven. Ett par dagar senare kom ett brev från dem där de meddelar att de för tillfället har minst 6 månaders kö för nya besök. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">jag hade inga förhoppningar på att starta min utredning inom en månad, jag vet allt för väl hur vården fungerar och att det är köer nästan överallt. Speciellt till de mottagningar och läkare som inte hanterar väldigt akuta fall. Dyskalkyli är jobbigt, men det hotar inte min vardag. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Som tur är finns vårdgarantin som säger att man inte ska behöva vänta mer än 3 månader på att få träffa en speciallist efter att ha blivit remitterad. Så, om tre månader ringer jag de som hanterar vårdgarantiärenden och försöker hitta en annan enhet att göra min utredning hos. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Just nu känner jag ändå inte att jag har tid för utredningen med skola, jobb och en jul som står bakom husknuten och väntar på oss alla, vare sig vi vill det eller inte, eller om vi ens firar den. </span>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-25172449026456181242012-11-10T21:22:00.001+01:002012-11-10T21:22:08.928+01:00Arg som ett bi!<br />
<br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Detta inlägg har ingenting med mina drömmar och mål att göra. Men jag måste skriva det för jag är vansinnig. Läste <a href="http://hn.se/nyheter/varberg/1.1832382-kraftiga-grannprotester-mot-planerat-gruppboende" target="_blank">den här artikeln</a> vid lunchtid idag och är fortfarande rosenrasande. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Den vidriga människosyn denna grupp människor har är så långt ifrån min syn. Vadå bygga boendet vid sjukhuset eller långt ifrån barnfamiljer?! </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Bara för att du har ett psykiskt funktionshinder står det inte efter diagnosen = farlig. Tvärt om. Många av de personer jag mött med diagnoser har varit några av de mest varmhjärtade och ödmjuka personer som inte vill någon något ont. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Personligen är jag mer rädd för de som redan bor i kvarteren där boendet planeras att byggas och deras syn på människor. Jag undrar så om de lär sina barn att alla människor är lika mycket värda? </span>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-40571332625967621692012-11-06T08:00:00.000+01:002012-11-06T08:00:10.870+01:00Sen anmälan<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Nu när jag lagt ner matten har jag ju även fått lägga ner drömmen om att komma in på socionomutbildningen till våren. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Så jag fyllde på min lista med fristående kurser. De flesta på distans och rör vård, omsorg, människor och psykologi på något vis. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag behöver sysselsättning under våren. Jag är inte skapt för att "bara" jobba 75%</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Det är för många lediga dagar och jag som nästan alltid börjar 14:30 när jag jobbar kommer ha allt för många lediga förmiddagar där till som jag kommer spendera i soffan och det är inte riktigt det jag vill. Jag har inte råd med det heller. Är jag ledig brukar det klia i shoppingfingrarna och lönen i vården är inte alls den bästa så jag får bara köpa det nödvändiga. Men fika då? frågar lillfingret som inte gett upp hoppet. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Hjärnan har svårt att säga nej till det, för fika gör man ju sällan själv och att träffa människor älskar jag ju. Så det fikas i både tid och otid. Fantastiskt trevligt, men inte gratis. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Ni håller väl en tumme för mig va? </span>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-26878575522487621822012-11-05T16:00:00.000+01:002012-11-05T16:00:13.501+01:00Dyskalkyli<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Min morgon började fruktansvärt (skönt). Sambon gick upp vid 6 tiden och jag somnade om i godan tro om att min telefon skulle ge ljud ifrån sig som alltid vid 7 tiden. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">09:05 vaknade jag och tittade på klockan. Första tanken var "jaja, då blir det ingen promenad till läkaren idag". Låg kvar till tjugo över nio, tänkte att jag skulle dubbelkolla om jag skulle vara hos läkaren halv elva eller halv tolv. Eh, jag skulle vara där halv tio!!</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Så på med kläder, försöka ringa till Vårdcentralen och säga att jag är påväg. Har ni förresten försökt ringa till en Vårdcentral och säga att ni är sena? Jo tjenare och lycka till säger jag bara! Telefonsvarare är de bra på - och att ringa upp med för den delen, efter ett par timmar. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag sprang till bilen, körde rally längs med 70 sträckan och sprang upp till Vårdcentralen och tittade på klockan. 09:33.</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Tre minuter sen. Kvinnan i receptionen tog god tid på sig men jag fick komma in. In till väntrummet likt en flåsande valross. Kondition sa du? Uhm, vad är det?</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">När jag sitter där känner jag hur magen kniper eftersom jag inte hunnit morgonkissa och munnen smakar inte direkt gott. Tydligen var jag i alla fall så klok i stressen att jag hann få ner en påste tuggummin i jackan. Det tackar min läkare för.</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">När läkaren kommer efter ett par minuter är det samma läkare som både jag och min sambo träffat ett par gånger. En trevlig, lugn och förtroendegivande man på ca 30 år. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Han börjar med att skratta åt mig när jag ber om ursäkt för min sena ankomst. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Sen berättar jag varför jag är där, om dyskalkylimisstankarna jag har. Hur det aldrig fungerat riktigt i skolan med matten. Att problemen började redan i mellanstadiet och bara eskalerat. Att jag bara med nöd och näppe fått godkänt på mina prov och som slutbetyg. (Efter lite rannsakande tror jag att jag enbart fick godkänt i gymnasiet för att min lärare ville vara snäll för att hon visste hur jag ansträngt mig.) </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Det jag gillar med min läkare är att han alltid är grundlig och noggrann samtidigt som han är effektiv, inga onödiga frågor. Hur funkade det i andra ämnen i skolan? Har jag svårt för språk? Hur fungerar min koncentration? Har någon i familjen samma problem eller liknande? Vad jag vill få ut av diagnosen? Varför sliter jag med matten nu? </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag fick en remiss till Danderyds sjukhus där de utreder räknesvårigheter och även tal- och lässvårigheter. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Fördelen med dagens samhälle är att vi som patienter kan vara pålästa innan vi kommer till läkaren. Min läkare trodde att jag hade problem men hade själv inte skrivit någon remiss tidigare eller ens mött en patient med problem. Jag hade läst på en hel del och när han frågade vart jag ville ha remissen svarade jag Danderyd. Jag vet att vissa logopeder gör liknande utredning men jag kör på Danderyd. Dit hittar jag i alla fall...</span><br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-85702859486596634682012-11-05T12:43:00.001+01:002012-11-05T12:43:09.018+01:00Dåligt med uppdatering<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jo, jag är verkligen dålig på att uppdatera. Men, sanningen är den att jag inte pluggat något (utöver mina misslyckade försökt till att lära mig räkna) och då faller denna bloggen bort. Jag vill fokusera bloggandet här till just studierna. Hur det går, hur jag mår, mina planer, mina mål, mina resultat.</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Den goda nyheten för bloggen är att jag åker upp till skolan ikväll för två dagars undervisning. Det blir som sagt mina sista efter att jag i 4½ vecka försökt få besked av mina lärare om jag behöver åka upp till terminens sista träff eller inte. Det har svarat på mängder av frågor, som jag inte ens ställt dem! Det är ganska imponderande måste jag erkänna av dem. Samtidigt så undrar de varför jag tycker att de verkar oengaerade och varför jag är besviken på dem. Eh, ja man brukar tycka så när man inte får svar på sina frågor trots att de säger att de ska återkommer "asasp" tre gånger på lika många veckor. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Kursen som börjar kallas PRF, minns jag rätt står det för Proffesionellt Rehabiliterande Rörhållningssätt. Inte konstigt att de förkortar ner det till PRF jag lyckades ju knappt stava ut allt. </span>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-75808311892382499612012-10-30T17:50:00.001+01:002012-10-30T17:50:54.810+01:00Ett beslut. Ett lugn.<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag har haft det på känn ett tag men beslutet har fått mogna fram i min takt. Jag visste att det behövdes tas men jag behövde ta det. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag har dragit i nödbromsen och kommer hoppa av mattekursen. Varför? </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag hinner inte. Jag har inte den ork och motivation jag måste ha för att ta mig igenom den. Det är för ångestladdat. Det tar mycket energi att plugga 200% och jobba 75%</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">För min skull stannar jag nu upp och tar en sak i taget. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Planen är nu att köra på resten av hösten så som den började. Jobb kombinerat med EN kurs. Det vet jag att jag klarar. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">De kurser jag sökt till våren hoppas jag fortfarande på. Jag vill gärna komma in på någon av dem för att ha en sysselsättning vid sidan av jobbet. Att "bara" jobba 75% är för lite för mig, rastlösheten de lediga dagarna kommer äta upp mig inifrån. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Att kombinera jobbet med studier vet jag att jag klarar av och att i vår (förhoppningsvis) få kombinera med studier på högskola/universitet känns väldigt nyttigt och inspirerande. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag är nyfiken på studier på högre nivå, jag trodde min nuvarande utbildnings skulle ha en högre nivå än vad den har, så jag vet inte hur jag klarar det. Men jag vet i alla fall att jag har disciplinen och viljan!</span><br />
<br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">I vår kommer jag skriva högskoleprovet igen och till nästa höst ska jag söka mattekursen igen. Då ska jag BARA läsa matte och fokusera på den tillsammans med jobbet. </span><br />
<br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Målet om att bli socionom finns kvar, det ska bara inte stressas fram! </span><br />
<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-82325772245656018992012-10-29T13:32:00.002+01:002012-10-29T13:32:26.065+01:00Lediga dagar är pluggdagar<br />
Jo men så är det ju när man jobbar 75% och pluggar heltid och lite till samtidigt. Men jag satt med matteböckerna i 3 minuter sen gav jag upp. Parenteser, x och kvadratrötter blandas och jag ser bara tecken som jag inte förstår. Jag vägrar gråta idag.<br />
<br />
Faktum är väl att jag gett upp hoppet om att komma in på socionomutbildningen till våren. Det går helt enkelt inte. Den är en av Sveriges mest sökta utbildningar och nog för att mina betyg är bra så är de långt ifrån tillräckligt bra. För att lyckas komma in måste jag skriva ett bra resultat på högskoleprovet och helgens resultat kommer heller inte räcka till. Den stora nackdelen, för mig, är ju att matten finns med som en ganska så stor del. <br />
<br />
Hur jag ska göra med matten den här terminen vet jag helt ärligt inte. Min sambo har höstlov den här veckan och kanske kan vi sitta lite men jag tror väl knappast att jag kommer kunna ta igen 3 veckor på kursen och 6 år i skolan på 3-4 dagar. <br />
<br />
Så jag skjuter på det och går hemma i mjuksikläder utan att göra någon egentlig nytta.<br />
<br />
Vid dessa tillfällen önskar jag att jag jobbade mer och inte hade någon matte hägnades över mig. Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-23250061764225995662012-10-28T20:08:00.001+01:002012-10-28T20:08:53.455+01:00Dålig elev<br />
Jag borde så verkligen pluggat matte idag. Precis som jag borde gjort i flera veckor nu. Men jag skjuter på det och hittar på bortförklaringar. Idag, köpte jag en systemkamera för pengarna jag fick när jag fyllde 25. <br />
<br />
Den materiella lyckan är total. Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-69227387782635585732012-10-27T17:21:00.002+02:002012-10-27T17:21:47.374+02:00Tankar efter Högskoleprovet<br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Så skrev jag provet. Inte så alls så skrämmande som min hjärna fått för sig att det skulle vara. De delar med text, ordförståelse och läsförståelse gick bra. Vågar inte säga hur bra men de kändes helt okej, vissa mer okej än andra. Så som det alltid blir.</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br />På mattedelen gick det helt åt skogen vågar jag gissa. På den andra mattedelen gissade jag på 30 av 40 frågor. Försökte tänkta att ja, jag har ju 25% chans att pricka in rätt svar.</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Det tog en stund, sen insåg min hjärna att det betyder att chansen att det inte är rätt svar är 75% som tur väl är hade jag nästan gjort hela provet då och hade inte mycket tid över till att korrigera mina svar än mindre räkna igenom dem. Eller ja, räkna och räkna. Många av talen förstod jag inte över huvudtaget, varken frågan, svaren eller lösningen. Herregud jag förstod ju inte ens alla tecken i talen!</span>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-81446291378948481992012-10-27T07:49:00.001+02:002012-10-27T07:49:28.924+02:00Dagarna inför provet<br />
Från det att jag fick kallelsen om tid och plats har jag haft en gnagande känsla av oro i magen. <br />
Igår morse vaknade jag med en klump i magen för att avsluta med ett rejält illamående och kramper. <br />
<br />
Jag brukar inte bli nervös utan tänker att det går som det går. Inte denna gång tydligen. Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-17217736078734022022012-10-26T22:42:00.001+02:002012-10-26T22:42:40.507+02:00Fundering<br />
Om man ska arbeta med människor varför måste jag då kunna räkna med x, y och tal i bråkform delade med heltal. <br />
<br />
Jag ser inte syftet. Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-73108965189914030152012-10-25T09:57:00.001+02:002012-10-25T09:57:00.504+02:00Tvära kast<br />
<br />
Jag har gått ifrån detta klarar jag till varför utsätter jag mig för det här?Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-74341121395794398462012-10-24T11:40:00.002+02:002012-10-24T11:40:26.533+02:00Följde mina rutiner ändå kom tårarna.<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Igår misslyckades jag med att plugga så som jag ville på grund av att jag kom ur sängen så pass sent att mina rutiner bröts. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Idag hade jag alla förutsättningar. Eller jag HAR alla förutsättningar och jag hade motivationen! Åh vad jag hade motivationen när jag vaknade i morse. Motivationen och målet, drömmen, framtiden. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Sen sätter jag mig med böckerna, tar fram ett gammalt nationelltprov i matte och fastnar på första uppgiften. Jag har tre matteböcker hemma samt ett häfte med olika regler och förklaringar. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">För att lösa talet jag kört fast på börjar jag gå igenom alla böckerna och deras pedagogiska exempel. Men jag fattar ingenting. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Var fick de x:et ifrån?</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Hur vet de att de ska multiplicera med 7? </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Hur blev +8 plötsligt -8? </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Logiken finns där, jag ser den bara inte. Jag förstår den inte heller. Om jag får den förklarad för mig muntligen, vilket jag fått flera gånger, så förstår jag. Där och då. En dag senare är det som bortblåst ur min hjärna och jag måste få det förklarat för mig igen, för åter igen förstår jag ingenting.</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Gogglade runt lite på dyskalkyli och den mesta informationen vänder sig till föräldrar med barn i mellanstadiet. Det är då man bör fastställa en diagnos för att ge rätt hjälp. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag sitter här 25 år gammal och gråter över matematik som är för gymnasieelever och får själv söka information om diagnosen. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Det finns saker med siffror som jag klarar av.</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag kan hantera mina pengar, betala räkningar utan att blanda ihop siffrorna, klockan, tidtabeller, komma i tid, läsa kartor men inte räkna ut avståndet, jag runda av tal och på så vis räkna ut hur mycket 5 varor på ICA kostar tillsammans och om jag har råd med dem.</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Det jag inte kan är förstår logiken, komma ihåg ett tal, jag är dålig på multiplikationstabellen och att dividera. Ekvationer, grader, procent, bråk, potenser och volymer är rena grekiskan för mig. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Om du över huvudtaget blandar in bokstäver i talet är jag körd. Alltså går även uträkningar om tid, kilometer och hastigheter bort. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">De som utreder en för dyskalkyli är läkare, pedagoger och psykologer. Utredningen tar ett par timmar med tester och man ska träffas ett par tre gånger beroende på vem/vilka som utreder dig.</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Det är alltså inget som går att få lite snabbt på en lunchrast hos läkaren på vårdcentralen. Däremot är det läkaren på vårdcentralen (i mitt fall) som måste skicka iväg en remiss för utredningen.</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Hade min skola fungerat som den borde och mina lärare inte bollat runt mig som en fotboll hade de via skolpsykologen eller skolkuratorn kunnat skicka iväg remissen och jag hade kunnat få stöd i skolan. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Det många sidor poängterar kring dyskalkyli är att man ska få en remiss så att man slipper stå för kostnaden själv. Så jag ringde min vårdcentral och blev uppringd efter tio minuter. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag har fått en tid om ca 2 veckor efter att jag fått förklara för ssk som svarade i telefon vad dyskalkyli innebär. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Det är en bra början.</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Hur jag ska göra resten av dagen med pluggande vet jag inte. Jag vet heller inte hur jag ska göra ikväll under min första mattelektion. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag vet bara att tårarna rinner och att jag skäms över min hjärna som inte fungerar. </span>Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-62434417924579210322012-10-24T09:44:00.001+02:002012-10-24T09:44:14.974+02:00Tvära kast i humöret<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Igår var en skitdag rent känslomässigt där jag mest tivlade på mig själv, mina förmågor och min hjärna, som dessutom spelade mig ett spratt. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Jag lyckades få ihop en uppgift till behandlingspedagogutbildningen, den sista uppgiften jag hade på den kursen. Sen var tanken att jag skulle plugga matte men jag kom aldrig så långt. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Bestämde mig för att följa med min sambo till Skärholmen istället då han hade ett ärende dit och jag passade på att köpa ett par saker till jobbet. När vi var där fick jag blixtrande huvudvärk, svettades och mådde lite illa. När sambon mötte mig igen trodde han att jag råkat ut för någon, såg tydligen helt förstörd ut. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Vi åkte hemåt, jag struntade i sockerfria veckan och drack både cola och åt choklad samtidigt som jag körde ett Sons Of Anarchy maraton i soffan. Det var något mitt huvud uppskattade mer än matte. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Mycket av mitt tvivel igår berodde på att jag inte skulle hinna bli behörig i tid till socionomutbildningen men fick idag besked om att man kan få ett så kallat stressbetyg om man gör proven snabbare. Så, inom en månad kan jag ha ett betyg.Hur fan jag ska klara av att få godkänt så snabbt vettifan, men jag vet att jag måste försöka.</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">De nya betygen för gymnasieämnen gynnar även mig då den har fler steg för godkänt och uppåt till skillnad från den skalan jag hade i skolan som bestod av IG, G, VG och MVG. Nu går betygen från A till F eller något liknande där E är godkänt, med knapp marginal. Det är mitt mål. Att klara mig.</span>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1402125877391587815.post-47975147559153840042012-10-23T20:18:00.000+02:002012-10-23T20:18:15.114+02:00Matte B<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Kursen började i förra veckan, på grund av 3 vakanta rader på jobbet (en tom, en tjänstledig, en sjukskrivning) så fanns det inte speciellt många kvar att byta jobbpass med så jag missade första lektionen. Innan jag ens hunnit börja ligger jag en vecka efter i planeringen. Bra start för någon som har svårigheter. </span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Kursen jag sökt är en flexkurs på distans, men när jag tittar på schemat har vi regelbundna träffar och prov som måste göras i skolan. INTE vad jag hade väntat mig. Inte heller har jag tid med det utöver min andra utbildning och jobbet. Den dag i veckan det är lektioner jobbar jag (3 av 4 tillfällen i alla fall) och att byta pass på jobbet har visat sig vara smått omöjligt. Jag har en tjej jag kan byta pass med, men titt som tätt jobbar vi ihop och behöver jag då byta bort ett sånt pass.. Ja, då får man verkligen anstränga sig.</span><br />
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial,Helvetica,sans-serif;">Hösten blir kanske inte så bra som jag hoppats på.</span>Unknownnoreply@blogger.com0