lördag 26 oktober 2013

Teori möter praktik



Tänk att det i stort sett alltid är mycket roligare att plugga i teorion än i praktiken. 

Ofta ser jag fram emot att sätta mig och plugga, låta fingarna flyga över tangenterna - för jag vet ju vad jag vill ha sagt, finslipa dokumenten och sedan skicka in mitt arbete till min lärare. 

Men så fort jag sätter mig tillrätta med datorn och böckerna vid min sida på skrivbordet så blir allt annat så mycket mer intressant. Till exempel så är Blondinbellas blogg aldrig så intressant som just när jag ska plugga. Jag försöker muta mig själv, göra scheman, sätta en timer på mobilen där jag varvar plugg med nöje och tänka på allt det roliga jag kan göra sen - när arbetet är inlämnat.

Men det som egentligen bara behöver ta ett par tre timmar i effektiv tid tar allt som oftast dubbelt så lång tid för att jag gör så mycket annat, helt onödigt, istället för att producera text.

Ja, att blogga tillfaller givetvis kategorin onödigt att göra vid datorn istället för att producera text.

tisdag 15 oktober 2013

Vårterminen 2014

Efter dyskalkyliutredningen tog livet en annan vändning och jag orkade inte satsa fullt ut på att läsa matte för att bli behörig till socionomprogrammet. Även om jag sökte till Ersta Sköndals socionomprogram som Inte har matte b som behörighetskrav, jag gjorde deras intagningsprov men kom inte vidare i antagningen - vilket var en lättnad. 
Tanken på att leva med dålig ekonomi i ytterligare tre och ett halvt år till tog död på den mesta av min motivation och även om jag trivdes med mitt jobb på en gruppbostad för lindrigt utvecklingsstörda så var min lön knappt mycket högre än ett fullt CSN lån skulle ge varje månad. Jag slet som ett djur och fick ett hån tillbaka varje gång lönen kom. 

Så jag sökte tre nya jobb, kom på intervju till två av dem och förälskade mig i det ena jobbet - som jag även fick. Mer ansvar, bara arbete under dagtid, inga kvällar - inga helger, högre lön, målgruppen skiftades från utvecklingsstörning till autism och asperger och lönen tog ett rejält kliv uppåt. 
Nu, fyra månader senare börjar jag komma in i det även om jag bitvis är rejält förvirrad. 

Vid sidan av har jag pluggat halvtid och då läst Handikappvetenskap. Det mest givande och intressanta jag läst och att hoppa av min förra utbildning (behandlingspedagog) för att istället söka den här är ett av mina bästa beslut. 
Men snart är kursen på 30hp slut (nåja, relativt snart) och jag vet inte hur jag ska göra till våren. Ska jag fortsätta plugga? I så fall vad? Eller, ska jag "bara" jobba? 

Idag är sista dagen att söka kurser och jag slängde just iväg en ansökan till fem-sex kurser. Alla rör funktionshinder och funktionsnedsättningar på något vis men även psykologi och motiverande samtal. Tänker att jag bestämmer mig när antagningsbeskedet kommer. 

Socionomplanerna är lagda på hyllan tillsvidare och de kommer nog få ligga där i ett par år. 

onsdag 8 maj 2013

Mitt viktigaste inlägg hittills

Jag är så jävla less på alla rubriker i tidningar som ger tips om hur du går ner si och så mycket på si och så få veckor, hur du får platt mage på X veckor, hur du går ner i vikt utan att behöva snåla med det goda, mirakelpiller som blockerar kolhydrater. Vidriga veckotidningar som kommenterar kvinnors kroppar, hånar deras vikt oavsett om de är undernärda eller normalviktiga eller till och med gravida. Tidningar som tipsar om hur du lurar alla på stranden i sommar.
Hur vi bortförklarar det goda med att vi "förtjänar" något gott efter att vi presterat. Att mat som är livsnödvändigt, gott, socialt, roligt, spännande och utvecklande i snabb takt utvecklas till något skamfullt. Ät vad du vill - för att du vill - när du vill.

Hur fullt fungerande kroppar anses värdelösa på grund av gropar i låren, kärlekshandtag över byxlinningen eller ett par extrakilo på vågen.


Mest av allt är jag arg på hur jag går på skiten. Hur jag nu i en veckas tid känt ångest och hat inför min egna kropp. Kroppen som ingen annan har rätt att bedöma utom jag själv. Kroppen som inte passar in i storlekarna hos klädföretagen. Rubriker som säger åt mig hur tjock jag är. Och är man tjock duger man ju inget till. 

Att min kropp fungerar och är fri från skador, krämpor och rörelsehinder är sekundärt, för jag är tjock.

Det började redan på mellanstadiet när alla skulle gå till sjuksköterskan för att mäta, väga sig, kolla synen och prata lite. Det enda jag minns från den dagen är att jag vägde mycket mer än alla andra tjejer i klassen. Att jag var minst ett huvud längre än alla och därför av rent naturliga skäl vägde mer spelade ingen roll. Jag var inte smal i mina ögon och inte utifrån vågen heller. Så jag ljög när mina klasskompisar frågade om min vikt. Jag tror jag drog av 10-15 kilo, minst. Det är första gången jag ljög om min vikt, men inte sista. 

Jag visste alltså redan som 10-12 åring att låga siffror på vågen var det man skulle ha, annars dög man inte. Jag låg över alla kurvor hos skolsköterskan, både i vikt och längd. Det var två separata kurvor som inte tog hänsyn till varandra. Hade jag haft min längd men följt viktkurvan så som "normalt" hade jag varit onaturligt smal. Varför sa ingen det? Varför förklarade ingen det? Varför fick jag veta som barn att jag vägde mer än jag borde göra? 
 Jag gick fram tills jag var 23-24 och trodde att jag var ett väldigt överviktigt barn men så fick jag av en slump se bilder på mig själv som barn och jag hade så fel. Nej jag var inte smalast i klassen men jag var långt ifrån tjock. Jag var fullt normalviktig, frisk och fylld av oro kring min vikt.
Varför sa ingen det till mig? 

Jag har aldrig varit ett speciellt aktiv när det kommer till sporter eller aktiviteter, jag är ganska bekväm av mig det erkänner jag och att svettas ligger nog på min topp 10 saker jag helst undviker. Som vuxen och fortfarande osäker kring min kropp har jag ofta varit arg på mina föräldrar som lät mig sitta framför datorn och tv:n så mycket som jag gjorde när min bror hade flera träningar i veckorna för att spela matcher på helgerna. Att de inte skapade ett intresse i mig kring träningen. 
Jag vet fortfarande inte om de gjorde rätt eller inte.

Jag har alltid sett mig själv som en person med en fungerande hjärna som kunnat stänga ute allt som rör vikten. Senaste veckan har jag insett att så inte alls är fallet. Varje gång jag äter något "onyttigt" får jag dåligt samvete och tänker att jag måste träna. Jag tänker inte på smaken, inte på njutningen maten tillför eller hur gott det är, jag tänker ångest och vikt. Jag vet inte ens om jag har ett "normalt" beteende kring mat. (Vad är ens "normalt" beteende kring mat?!) På någon vidrig skvallertidning såg jag bilder på kändisar när de åt allt ifrån mackor till glass och rubriken löd något i stil med SLUTA ÄT. Sluta ät? På riktigt? Fattar journalisterna inte att vi MÅSTE äta för att överleva?

Så ge mig appen eller programmet som helt raderar all typ av reklam som rör viktnedgång, beach 20xx, bantning och "maten som gör dig smal" innan jag går bärsärkagång på hela skiten, för jag kan tydligen inte som 25åring hantera den.

fredag 12 april 2013

Nytt vägskäl


Man kommer förr eller senare till en punkt i livet där man tvingas stanna upp och känna efter. Är detta bra? Fungerar det? Mår jag bra? Trivs jag? Vill jag göra detta? Om inte, vad vill jag göra då? 
Jag har nått dit nu, något oväntat måste jag medge. Mitt jobb är fantastiskt och jag älskar det. Tyvärr ger det mig inte en tillräckligt stor mental utmaning längre varpå jag beslutat mig för att söka mig vidare. Vidare till jobb som erbjuder arbete måndag-fredag, inga helger, inga kvällar och inga sovande nätter. Rutiner och trygghet. Bara bra saker. 

Jag har även nått en ganska ytlig punkt i mitt yrkesval. Jag som har en speciellt anpassad garderob med kläder jag bara har på jobbet. Det är en gaska tråkig hög med kläder. Två par byxor, en tjockare tröjor och fem-sex toppar i olika färger med den gemensamma nämnaren att de är mer bekväma än snygga. Alla kläder är oerhört praktiska och slittåliga. Sanningen är ju den att jag aldrig vet hur mina arbetspass kommer se ut i förväg, den stora charmen med att jobba med människor är ju det oförutsägbara även om vi bygger upp rutiner. Nu, nu längtar jag efter att kunna ha en klänning på mig eller kanske en kjol. Utan att tänka på att ha fickor för nycklar och småsaker, hur det går att städa i dem och hur de skulle se ut efter att jag tvättat dem många gånger (för att inte sprida bakterier) eller för att få bort fläckar som lätt uppkommer. 

Jag är redo för min nästa utmaning. 

söndag 31 mars 2013

Dyskalkyliutredningen


Dagen jag längtat och fasat inför kom då småningom. Och förväntansfull körde jag till Skarpnäck där logopeden hade sin mottagning. Lite korkat beslut om jag får säga det själv ty detta med parkeringsplatser var lika svårt att hitta som en lösning på ett mattetal. Till slut hittade jag en, 10 minuters promenad från mottagningen.

Logopeden var fantastiskt trevlig men den behagligaste rösten jag någonsin hört. Hen skulle vara perfekt som ljudboksröst eller i radio för den delen. Jag brukar alltid skämmas över mina svårigheter med siffror men jag kände mig enbart trygg i hens sällskap.

Utredningen skulle pågå i cirka fem timmar plus en lunchpaus på en timme fick jag veta, där efter skulle vi komma överens om en ny tid för att gå igenom mina resultat. Logopeden sa även att vi kommer ta flera pauser mellan testen för att mitt huvud skulle få vila. Logopeden gick igenom vad vi skulle göra idag så jag visste vad som skulle komma. Hen skulle utöver min förmåga att se tal även se om jag har en dysleksi då det brukar vara vanligt i kombination med dyskalkyli.

Jag minns inte ens i vilken ordning vi gjorde de olika testen - det var så många. Allt ifrån att lösa tal med huvudräkning på tid till att avgöra hur många prickar en cirkel på skärmen visade, räkna 3 steg upp från 786 (jag fick fråga 4 gånger vilket tal jag skulle börja på, det satte sig inte i huvudet på mig), räkna 4 steg bakåt från 1001, få en text läst för mig och sedan återberätta den, avgöra vilket av två tal som var störst, arbetsminnet fick rejäla prövningar då hen dels sa ord jag skulle upprepa både i ordningen hen sa och bakvänt, vi testade även med tal, jag fick även titta på figurer på ett papper för att sedan hitta rätt formation på nästa papper där det fanns 5 olika formationer, läsa en text och skriva ut överhoppade ord, lösa matteuppgifter utskriva i text där jag fick ha miniräknare till hjälp (inte för att det gick så mycket bättre), rita ut tider på klockan, på en linje som gick från 1 - 10/100/1000 skulle jag sätta ut tal så som 8, 76, 805 osv (hej och hå vad fel det blev) och säker ett 10-tal tester till som mitt huvud inte kan minnas.

Jag tog få och korta pauser men kände redan efter de första 2-3 testen att detta skulle bli bra mycket tuffare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag har haft huvudvärk många gånger, men nu värkte min hjärna av ansträngningen och koncentrationen.

Efter sista testet frågade logopeden mig om jag kunde tänka mig att ta en promenad så att hen kunde rätta det sista av mina test så jag skulle slippa komma tillbaka. Vi hade varit så snabba så hon hade hunnit rätta flera test. (Den logiken förstår jag inte riktigt). Men visst kunde jag låta henne rätta grejerna.
Jag blev akut nervös och kissinödig. Nu skulle jag alltså få min dom.

Dum i huvudet - eller hade jag dyskalkyli?

Jag tuggade frenetiskt på ett äpple och svettades floder.

Så kom hon till väntrummet och sa att hon var klar. Jag ville bara fly, jag ville inte veta helt plötsligt. Jag som hade tänkt fuska i förväg på testen för att verkligen få diagnosen hade upptäckt att det dels var ganska så knepigt att fuska när jag faktiskt inte kunde se svaren. I vissa test hade jag känt att det gick för bra, att jag nog hade kläm på det dära ändå. (oj så fel jag hade!).

På darriga ben följde jag efter henne in i rummet igen, satte mig ner och fick direkt veta att jo, jag har dyskalkyli utan minsta tvekan.
Den lättnaden och glädje jag kände då var enorm. Jag är inte dum i huvudet!
Logopeden verkade nästan förvånad över min reaktion men jag bara flinade. Nu har jag rätt till hjälp. Nu är jag ett litet litet steg närmare att nå min dröm.

Hon visade mig ett diagram och gick igenom de olika staplarna och kurvorna och förklarade vad de betydde. När det gäller läsning, ordförståelse och texter har jag inga problem alls utan ligger bland de 4% i min referensgrupp som har bäst förståelse. Hen hade tydligen aldrig testat någon som läste så fort som jag och samtidigt förstod vad som läst.
När det kom till dyskalkylin och siffror tillhörde jag den grupp om 2% med sämst resultat. Fint det!

Hen kommer skriva ett utlåtande med vad vi testat och mina resultat samt en rekomendation till det stöd jag behöver. Bla. enskild undervisning eller undervisning i liten grupp, ingen tidspress vad gäller prov och gärna att jag får ha med mig en mattebok med exempel för jag kommer aldrig kunna memorera dem, att jag tillsammans med en specialpedagog skriver ner olika regler, att jag använder en miniräknare där jag ser vilka tal jag skrivit in för att mitt arbetsminne är så dåligt att jag tappar bort mig och måste börja om samt att jag inte ska lägga tid på att lära mig multiplikationstabellen - för jag kommer aldrig kunna lära mig den.


Allt som allt är jag väldigt tacksam och lättad. 












tisdag 26 mars 2013

Dyskalkyliutredning



I vintras (eh, ja vintern som i vinter när det ska vara vinter och inte vinter i mars) bad jag om en remiss angående en dyskalkyliutredning efter att mina egna studier inom matematikens obegripliga värld resulterade i tårar, värdelös självkänsla och ångest. 
Efter en vecka eller så fick jag ett svar via posten som meddelade mig att väntetiden till kliniken jag önskat var minst 6 månader. Efter 3 månader har du rätt till att träffa en specialist om du kontaktar vårdgarantin, så efter tre månader och tre dagar gjorde jag just detta. Efter ytterligare någon vecka ringde en logoped upp mig och vi bokade en tid -en månad senare. 

Nåja, jag fick en tid i alla fall. 


I morgon är det då dags. Jag har två A4 papper med kanske ett tiotal frågor totalt att fylla i inför morgondagens utredning som kommer ta 5-6 timmar. Jag som trodde att det skulle vara ett flertal timslånga besök blev både glad och skräckslagen. 

Jag ser fram emot morgondagen med skräckblandad förtjusning. Största rädslan är att Inte ha dyskalkyli. Att inte få diagnosen gör mig bara till... dum i huvudet? Och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna hantera det om jag ska vara ärlig.

(Under utredningen kanske jag även kan lära mig
 att stava till dyskalkyli 
utan att det tar mig 20 sekunde
r och en mängd röda streck?)

tisdag 27 november 2012

Övertid och sjukstuga


Rubriken ovan är en dålig kombination för en student som jag som redan innan vi började med kursen kände att hon låg efter. Men så är det. Min tjänst på 75% har vissa veckor närmat sig en heltid i räknade arbetstimmar. Jag har bytt pass för att kunna åka till skolan och sedan fått jobba ikapp dem och jag har även fått ta extrajobb för att dels få in lite mer pengar och för att verksamheten varit i behov av det.

När jag väl sedan fick en ledig helg kom febern och förkylningen som väntat. Ja, den var väldigt väntad då min sambo gått förkyld hela veckan. Gissa vem som nu känner sig mer stressad än någonsin?

Men jag räknade lite på det och jo visst ligger jag efter men är jag effektiv idag kan jag beta av 3 uppgifter. Dessutom har jag dragit ned på arbetet en hel del och får då per automatik fler dagar till plugg.

Jag försöker att inte stressa upp mig mer än nödvändigt även om det är svårt. Jag är van vid att alltid ligga steget före. Då får jag vända på det istället. Se det som en erfarenhet. Reflektera över vad som satte mig i den sits jag är i nu och hur jag ska göra för att inte hamna där igen.