lördag 15 september 2012

När det drabbar någon annan


Jag har jobbat inom både allmänpsykiatrin och rättspsykiatrin och varit med om våld, utåtagerande beteende, blivit hotad, biten, sparkad och spottad på.
Då tyckte jag inte det var så farligt, jag led inte av det - det var en del av mitt jobb, en oönskad del för jag vill inte att någon ska må så dåligt som mina patienter bitvis gjorde, men som sagt det ingick i mitt jobb.
Jag insåg inte då hur jobbigt mina vänner och familj utanför jobbet tyckte att det var. Jag tyckte i ärlighetens namn att de var lite tjatiga i sin omsorg om mig.

Men så i veckan kom jag hem från jobbet och fick höra sambon berätta om sin dag. Han jobbar som lärare med elever med olika typer av diagnoser och sociala problem. En elev hade hotat honom till livet mer eller mindre och kastat en stol efter honom när han var på väg för att hjälpa en elev i klassrummet, alltså gick min sambo ifrån eleven och då med ryggen mot hen när stolen kom flygandes genom klassrummet. Den missade honom tack och lov. Hade den träffat hade den träffat i huvudet/nacken och det hade kunnat gå riktigt illa.

Det var förstå då jag insåg hur mina vänner och familj hade det. Men som en klok kollega sa, i den miljön jag jobbade var vi förberedda på våldet, hade rutiner, resurser, kollegor, larm och utrustning för vad som kunde hända. Våldet var alltså en del av arbetet, tyvärr. (man kan skriva mycket om hur våldet kan minskas inom psykiatrin men det är ett annat inlägg som någon annan får skriva.)
Skolan är inte ett ställe där våld ska vara en del av vardagen. Givetvis ska även elever får visa att de är arga, frustrerade, irriterade och allt annat elever kan känna.

Det var även oerhört jobbigt att se min sambo berätta vad som hände, allt maktlöshet, rädsla, frustration och panik över att ha en våldsam elev i ett klassrum med 10 anda elever som han inte ville skulle skadas.

Det är bra att få sig en tankeställare ibland. Jag kan inte göra mina år inom psykiatrin ogjorda, jag kan inte ta bort mina vänner och familjs oro de kände då. Men idag förstår jag den på ett annat sätt och jag är glad över deras tjat och omtanke idag.

Så idag kommer några väl valda personer få ett sms eller samtal med en dos tacksamhet.


1 kommentar:

  1. Det är en helt sjuk tillvaro många av oss lärare lever i. Själv jobbar jag på en helt vanlig skola - mina elever har på pappret inga diagnoser eller problem, men är oerhört våldsamma, utåtagerande, gränslösa och aggressiva. De är så trasiga att en vanlig skola rimligtvis inte kan laga dem, men det är vi ålagda att göra och i dagens Sverige är det inkludering som är ledordet, så det är inte tu tal om att lyfta ut några barn ur en verksamhet som inte är anpassade efter dem. Istället berövas de den hjälp de har rätt till på bekostnad av resterande elever och deras lärare (som inte har adekvat utbildning/kompetens för att ta hand om /vårda/utbilda barn med sociala funktionshinder, trauman och neurologiska (term?) skador.

    Hoppas att din sambo tar sig ur det där - det gnager sönder en och ens omgivning och det är det inte värt. Ta hand om dig och de dina. Kram på dig.

    Combatanten

    SvaraRadera