torsdag 27 september 2012

Först wikipedia nu detta


Jag ägnade ju ett inlägg för en tid sedan till att förfasa mig lite över att mina kursare i grupparbeten använder Wikipedia som källa. (Du kan läsa det här, det tar inte många sekunder jag lovar.)

Idag fick jag sammanfattningen av en gruppuppgift där vi hade till uppdrag att observera vissa saker i vår omgivning, dela med oss av våra erfarenheter på skolans it-platta för att en av oss sedan skulle sammanställa dessa och skicka in till lärarna. 
Jag har ju redan läst dem på vårt forum så jag skummade bara igenom dokumentet när jag fick det men fick lite panik efter två sidor. Det var punkter och smiley figurer ta mej fan ÖVERALLT i vissa texter..... :) :) :) :) 

Vad tror dom att vi går i? Mellanstadiet?!
 

Får jag hoppa av nu då?

Att fylla 25


Igår fyllde jag 25, på något vis en ålder att fira, tydligen. Varför den är större än tex 24 eller 26 förstår jag inte men jag måste medge att det kändes lite speciellt. 

Kvällen innan hade jag svårt att somna av förväntan, kände mig inte som en blivande 25 åring, kanske mer som en blivande 7 åring just då.
Vaknade tidigt gjorde jag med och hörde hur min sambo bökade omkring i köket. En stund senare kom han in och sjön Ja må hon leva för mig med en tårta fylld med choklad! 
Blåste ut ljusen men mitt i all lycka och glädje glömde jag önska mig något!

När jag kom ut i vardagsrummet hade han dukat upp frukosten vid matbordet, äggröra, bacon, tomat och lyxig jucie. Bredvid tallriken låg ett grattis-kort med en vacker kärlekshyllning. 

Sen fick han stressa vidare till jobbet och jag la mig för att titta åp film efter att jag åt upp frukosten. 

Åldertecken nr 1 jag upptäckte på 25 årsdagen var att äter man tårta före frukost, även om det bara är 4 minuter före frukosten, så mår man illa. Mitt 7åriga jag skriker av frustration över detta. 

Dagen förlöpte över lag i regn men det hindrade inte mitt humör utan jag åkte in mot stan, åt lunch med en vän, tänkte shoppa loss men att ha gått så länge utan några direkta pengar över så blev det ett väldigt blekt shoppingresultat. Däremot unnade jag mig en manikyr och plockade ögonbrynen. Små saker man sällan unnar sig.

Hemma gjorde sambon en vildsvinsgryta och svärmor hade gjort det hon gör bäst, sitt persiska ris. 
Där efter blev det mer tårta. 
Under dagen trillade gratulationerna in och batteriet i mobilen åts upp snabbare än vanligt. 

Jag gick och tänkte en del på att bli 25. Dessa siffror som säger mer än 24 eller 26. Borde jag ha gjort mer? Borde jag vara färdigpluggad nu? Borde jag ha ett jobb där jag tjänar pengar? Vara gift? Ha barn? 

Vad hade jag för mål när jag var 15, vad trodde jag att jag skulle ha uppnått när jag fyllde 25?
Jag kommer faktiskt inte ihåg att jag satte upp något sådant mål över huvudtaget. Visst, jag hade bara tänkt jobba ett eller kanske två år efter studenten och sedan plugga men det gick 6 år från studenten innan jag började plugga till något. Det är faktiskt det enda jag kan komma på att jag tänkt för min framtid. 
Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle bo i Stockholm. Aldrig. Växjö var mitt hem, möjligen kunde jag tänka mig att flytta därifrån för att plugga men för att sedan återvända. Så ser jag inte på det riktigt idag. Även om huspriserna lockar där nere. För de pengar man knappt får en lägenhet här uppe får man en gigantisk villa i Växjö. 
Jag har heller aldrig satt en ålder där jag önskar att jag fick mitt första barn, mitt självförtroende var i tonåren så bedrövligt att jag tvivlade på att någon skulle vilja ha barn med mig. Tacksamt nog hade mitt tonåriga jag fel för jag är lyckligare än jag någonsin vågade drömma om, bor med en person som älskar mig i alla lägen, som vill ha barn med mig och bo med mig tills mina bröst når ner till byxlinningen, en person som gjorde min 25 årsdag till den bästa födelsedagen!


tisdag 25 september 2012

Självförtroende



Fick en kommentar på mitt förra inlägg, om varför jag inte kan räkna, som sa åt mig att skaffa ett självförtroende. Som sagt, det är fint med vänner som känner en och vet vad man behöver! Så tack, just när det gäller matematiken så saknar jag det helt och hållet. Det finns inte och då har jag ändå letat efter det, försökt locka fram det, ropat, skrikit och bitvis gett upp. 

Tron på mig själv finns, jag tror verkligen att jag skulle klara utbildningen (med eller utan matte b) och jag tror att jag skulle kunna bli en oerhört bra socionom. Just därför är det så frustrerande att ha detta hinder framför mig. Denna stoppkloss till tyngd. 

Men jag tänker klara det. Det finns inga alternativ.

fredag 21 september 2012

Varför jag idag inte kan räkna.



Som bekant ska jag skriva Högskoleprovet i slutet oktober, jag misstänker att det blir på Södertörn men jag kan ha fel. Det blir min första gång och jag väntar mig inga toppresultat, men skriver jag inte får jag inga resultat alls och det är sämre. Någon gång måste vara första gången och detta blir min.

Jag har en vän i Uppsala som ska skriva provet för andra gången och i veckan sågs vi för att börja förbereda oss inför provet genom att attackera Stockholms bibliotek i jakt på en övningsbok. Den vi fick tag på är ifrån 2007 - resten är föga förvånande redan utlånade. Nu ser provet inte riktigt lika dant ut nu som det gjorde -07 men typen av uppgifter är de samma men har flyttats om lite (om jag förstått det rätt).
Vi började med mattedelen då den kom först i boken. Gissa vem som fick magknip och en hjärna som låste sig? Det är fint att ha en vän man kan erkänna sina svaga sidor för och som inte dömer, extra fint är det när samma vän även är väldigt pedagogisk och går igenom saker och ting med mig.

Mitt huvud fungerar som så när jag lär mig matte att jag förstår och kan tex. ekvationer DÄR och DÅ. Bara 10 minuter senare har jag glömt det? Varför? Ja, inte är det för att jag är trög - även om jag ofta skyller på det och skojar om det. Nä, orsaken ligger i min skolgång.

Jag har helt enkelt aldrig fått lära mig grunderna ordentligt av mina lärare. Jag har haft lärare som själva inte tyckt om att undervisa i matte (låg- och mellanstadiet) och genom deras bristande engagemang och pedagogik har jag inte lärt mig grunderna.
När jag sedan kom till högstadiet bytte jag mattelärare 1-2 gånger per termin känns det som i efterhand. De ville väl och placerade mig i grupper med andra elever som inte riktigt hängde med, precis som jag.

De förändrade oss men inte sig. Alltså bedrevs undervisningen på samma sätt som i de andra klassrummen, men i lägre tempo. Vi fick genomgångar på tavlorna och sen var det bara att räkna på i boken. Ofta i dessa typer av grupper med "underpresterande" finns elever som placeras där för att de helt enkelt inte är intresserade, skoltrötta och där med oerhört pratiga OM de kom till lektionerna, så någon vidare studiero infann sig riktigt aldrig.

Väl på gymnasiet läste många av mina vänner samma mattekurs som min klass på 1-2 terminer, min klass läste samma mattekurs i 2 år, alltså 4 terminer.
Av 24 elever hade 17 av oss betyget IG efter halva tiden, trots hög närvaro på lektionerna. Många av dessa nu underkända elever hade haft både VG och MVG under högstadiet och vi fattade inte riktigt vad som hade hänt. Så dåliga på att räkna kan vi väl inte bli på så kort tid?
Men så visade det sig att vår lärare i matte hade som krav att man skulle ha minst betyget G på alla matteprov för att få ett G i betyg på kursen. Dvs, du var helt enkelt tvungen att kunna allt. I de flesta andra ämnen tillåts man ha svagare områden och jag har för mig att läroplanen säger att man ska ha G på 80% av proven för att nå betyget G. Denna matteläraren krävde alltså 100%

Denna lärare gjorde även mitt favoritmisstag i sin undervisning. Hen (fantastiskt ord det dära hen!) visade tal och exempel på tavlan, gärna samma som fanns i boken och gick igenom dem. När jag sedan räckte upp handen och sa att jag inte förstod visade hen SAMMA exempel fast i mitt kollegieblock.
Ursäkta mig men vad får dig att tro att om jag inte fattar exemplet varken i läroboken eller på tavlan hur ska jag då fatta det i min egna skrivbok? Fantastiskt dålig pedagogik!
Dessutom låg jag i regel efter i matteboken och försökte frenetiskt komma ihåg det jag just nu satt med men som aldrig ville fastna..

Vi klagade även på läraren hos vår rektor. Vilket fick motsatt effekt. Rektorn tog vår lärares parti rak av och skyllde våra bristande resultat på att vi var en så pratig och stökig klass. Jo, det tenderar väl att bli så när elever känner att de inte kan det man sysslar med på lektionen. Man försöker undvika det som är jobbigt och pratar med varandra helt enkelt.
Att vi går till rektorn och påtalar problemet visar ju även på att vi VILL ha högre betyg, vi VILL lära oss något. Ändå fick vi som sagt skulden.

Så, nu sitter jag här med mina bristande kunskaper i matematik trots att jag i flera år kämpat. Jag har utöver vanlig undervisning lagt otaliga timmar hemma för att jobba ikapp, fått hjälp av andra vuxna som tagit sig tid för mig, jag har påtalat problemet hos rektorer utan att få gehör och nu i vuxen ålder åter igen lagt tid av min fritid för att lära mig sådant som mina lärare misslyckats med trots att jag gått 12 år i skolan.

Tack för att ni fått mig att känna mig korkad så många gånger. 

Många har frågat mig om jag inte har dyskalkyli. Jag önskar ibland att jag hade det, det hade varit lättare att skylla på det i alla fall. Men nej, jag förstår siffor, de hoppar inte, jag kan hantera pengar och enkla uträkningar, jag kan i affären förstå att något som är på 25% rea är billigare än ordinarie pris.
Allt handlar i grund och botten om att jag aldrig lärt mig grunderna. Så för varje gång jag plockar fram matteboken idag läser jag talen som om det vore första gången jag läste dem - för i stort sett inget av den grundundervisning jag fått sitter kvar.

Det är gåvan skolan har gett till mig. 

torsdag 20 september 2012

To do list



Jag fick för ett par månader sedan för mig att jag skulle skaffa mig en snygg To do list och efterlyste någon som kunde hjälpa mig med detta. Scott på http://loveday.se erbjöd sig att hjälpa mig bara jag knåpade ihop vad det är jag ska göra förra veckan fick jag mailet och
så här blev resultatet!
Jag måste erkänna att jag är löjligt förtjust i den! (speciellt biten om bullshit..)




måndag 17 september 2012

Arbetsförmedlningen



Visst finns det mycket att säga om arbetsförmedlingen och bara nu idag visar det sig att de själva inte tillsätter sina tjänster utan får hjälp av Proffice. Men det var inte det jag tänkte ta upp utan jag tänkte fortsätta på det blogginlägg jag skrev igår men som försvann under tiden jag pussade sambon god natt. (oerhört irriterande. Ja att inlägget försvann alltså, inte pussen.)

Det hela började med att jag laddade ner Arbetsförmedlingens app till telefonen och började leta jobb till min sambo, efter stol incidenten i förra veckan har han fått nog, inte av eleverna utan av ledningen som han anser prioriterar fel, hans fokus har alltid varit eleverna. Jag hittade ett par intressanta anonnser och mailade över dem till honom, han ska tydligen söka en av dem idag så håll tummarna!
Där efter började jag spana efter jobb man som socionom kan söka. Jag hittade drömjobb gång på gång inom loppet av 15 annonser och ville kliva upp och söka dem alla på en gång. Tyvärr funkar det ju inte så, jag måste ju söka, komma in och läsa mina 7 terminer SEN kan jag söka. Men bättre motivation än just de annonserna har jag nog inte fått på ganska så länge.

Så, tvivlar ni eller tycker att målet känns oändligt långt borta, kolla igenom alternativen och påminn dig själv om varför du just nu sitter och sliter med att läsa upp betyg eller den tråkiga hemtentan. Målet finns där framme!

lördag 15 september 2012

När det drabbar någon annan


Jag har jobbat inom både allmänpsykiatrin och rättspsykiatrin och varit med om våld, utåtagerande beteende, blivit hotad, biten, sparkad och spottad på.
Då tyckte jag inte det var så farligt, jag led inte av det - det var en del av mitt jobb, en oönskad del för jag vill inte att någon ska må så dåligt som mina patienter bitvis gjorde, men som sagt det ingick i mitt jobb.
Jag insåg inte då hur jobbigt mina vänner och familj utanför jobbet tyckte att det var. Jag tyckte i ärlighetens namn att de var lite tjatiga i sin omsorg om mig.

Men så i veckan kom jag hem från jobbet och fick höra sambon berätta om sin dag. Han jobbar som lärare med elever med olika typer av diagnoser och sociala problem. En elev hade hotat honom till livet mer eller mindre och kastat en stol efter honom när han var på väg för att hjälpa en elev i klassrummet, alltså gick min sambo ifrån eleven och då med ryggen mot hen när stolen kom flygandes genom klassrummet. Den missade honom tack och lov. Hade den träffat hade den träffat i huvudet/nacken och det hade kunnat gå riktigt illa.

Det var förstå då jag insåg hur mina vänner och familj hade det. Men som en klok kollega sa, i den miljön jag jobbade var vi förberedda på våldet, hade rutiner, resurser, kollegor, larm och utrustning för vad som kunde hända. Våldet var alltså en del av arbetet, tyvärr. (man kan skriva mycket om hur våldet kan minskas inom psykiatrin men det är ett annat inlägg som någon annan får skriva.)
Skolan är inte ett ställe där våld ska vara en del av vardagen. Givetvis ska även elever får visa att de är arga, frustrerade, irriterade och allt annat elever kan känna.

Det var även oerhört jobbigt att se min sambo berätta vad som hände, allt maktlöshet, rädsla, frustration och panik över att ha en våldsam elev i ett klassrum med 10 anda elever som han inte ville skulle skadas.

Det är bra att få sig en tankeställare ibland. Jag kan inte göra mina år inom psykiatrin ogjorda, jag kan inte ta bort mina vänner och familjs oro de kände då. Men idag förstår jag den på ett annat sätt och jag är glad över deras tjat och omtanke idag.

Så idag kommer några väl valda personer få ett sms eller samtal med en dos tacksamhet.


tisdag 11 september 2012

Twitter



Jag är kär. Hopplöst kär. Så pass att jag kollar mobilen var och varannan minut efter svar. Jag har ett fint förhållande med Twitter. Jag älskar Twitter och Twitter älskar mig tillbaka. 

Så fint. 
Så enkelt. 
Så roligt. 
Så lärorikt. 
Så nytt. 
Så roligt. 
Så ironiskt. 
Så uppenbart. 
Så fyndigt.
Så argt. 
Så korkat. 
Så många. 
Så få. 
Så korkade. 
Så smarta.

Det som inte finns på Twitter finns inte alls.

Jag får veta alla nyheter innan de ens blivit nyheter.
Jag får se alla bilder innan de blivit uttjatade på Facebook.
Jag får nya vinklar på de flesta saker som sker i vår värld. 
Jag får svar på mina frågor.
Jag får stöd när jag behöver.
Jag får prata av mig när jag behöver.
Jag får lära mig nya saker varje dag.
Jag får skratta varje dag.
Jag får möjligheten att bli arg varje dag över hur orättvis världen är. 
Jag får möjlighet att göra min röst hörd.
Jag får möjlighet att bidra med mina erfarenheter.
Jag får möjligheten att lära känna nya fantastiska människor!

Har du Twitter behöver du inte mycket mer i ditt liv.

söndag 9 september 2012

Kan jag göra nytta?


Många jag mött under de år jag jobbat med människor inom psykiatrin har själva sagt att de uppskattar de i personalen som själva haft ett trassligt förflutet bakom sig, att de lättare kan öppna sig för den personen. Inom den slutna psykiatrin är det kanske ganska så få som själva haft psykiska problem då man som personal måste vara ganska så stark för att klara av att stötta patienterna. Men i min klass är det flera som haft ett missbruk bakom sig och som jag förstått det är det vanligare inom missbruksvården att föredetta missbrukare nu arbetar med missbrukare.
Jag tycker det är fantastiskt! Man får en annan relation onekligen då man har ett osynligt band och man har en person som faktiskt förstår hur det är att vara hög, få panikattacker, ha ångest, känna sig utanför och annorlunda.

Jag tror det är bra av samma anledning som jag tror att det är bra att vi har yngre, äldre, ensamstående, singlar, gifta, personer som behärskar flera språk, religiösa, personer med olika sexuella läggningar och olika bakgrunder. Det gör personalgruppen bredare, intressantare och ökar vår förståelse för patienten. Det är så viktigt att man hittar den där länken mellan varandra som kan öppna upp för en första dialog.

Men vad kan jag då erbjuda? Etnisk svensk uppvuxen med mina föräldrar som båda två haft fasta jobb och stabil ekonomi större delen av min uppväxt, när jag var 14 separerade de och några struliga år följde då mamma och pappa hade svårt att kommunicera utan att bråka - idag firar de jul ihop, jag har aldrig behövt gå hungrig, aldrig sett mina föräldrar fulla mer än vid ett par tillfällen då jag var i 12 års åldern och tyckte att det var helt okej, detta var vid millennieskiftet och några andra större kalas, båda mina föräldrar har haft bil och jag har fått testa de fritidsaktiviteter jag velat och de har även kört mig dit i så fall. Nu var jag ganska så lat som barn så det blev inte så mycket aktiviteter för min del men jag visste hela tiden att jag fick om jag ville.

Jag tror jag kan erbjuda mycket trots min lyckliga bakgrund. Det är tack vare denna till synes lyckliga barndom jag idag är så stabil i mig själv. Allt har inte varit smärtfritt, givetvis inte, det är ju livet men jag inser vilken tur jag haft.

Jag tror inte att jag kan hjälpa eller "bota" alla jag möter, så stort är inte mitt ego och jag har kontakt med verkligheten. Jag vet även hur viktigt det är med personkemi. Jag tänker istället att om det inte funkar mellan mig och en klient/patient/brukare/kund/what ever så tänker jag inte sätta någon prestige i det utan göra mitt yttersta för att hjälpa personen att hitta den personen som bäst kan hjälpa.
Ibland kanske det är så lätt som att hänvisa någon till en läkare istället för mig själv ibland kanske det blir till en konkurrent. Oavsett vem det än blir till får JAG aldrig gå först då kan jag lika gärna lägga av.


Jag känner att jag börjar bli trött och jag rantar. Det har varit en lång dag. En lång men bra dag. Vilket får avsluta inlägget lite hastigt och lustigt. Kort och gott tror jag verkligen att jag kan bli en bra socionom i framtiden oavsett om jag jobbar på ett behandlingshem, som kurator eller når min dröm hela vägen och startar något eget. Det sistnämnda får tiden avgöra.

torsdag 6 september 2012

Övertygelse


Det är dagar som denna, när jag sitter på jobbet med ett A4-papper med administrativa arbetsuppgifter, telelefonsamtal och dokumentationsuppgifter, som jag verkligen känner att ett framtida yrkesliv som socionom verkligen skulle passa mig.
Mellan alla telefonsamtal och små fix har jag även hunnit hjälpa brukarna med småsaker och fått lite mänsklig kontakt. Att inte få träffa människor jag ska jobba för vore inte alls ett lämpligt jobb för mig. Kollegor i all ära men jag vill träffa de jag ska hjälpa för att se om det är mer än det som står på pappret som de behöver hjälp med.

Samtidigt har jag hemma kört fast vid en skoluppgift där jag egenligen får skriva vad jag vill utifrån olika sociologiska teorier till avvikande beteende och kriminalitet - ändå tog det tvärstopp igår när jag satt med den. Orden ville inte leta sig fram från bakhuvudet, ner genom armarna och ut genom fingarna. Märkligt nog fick jag ändå ur mig ett par rader. Inte tillräckligt många men de kan vara en början i alla fall.

tisdag 4 september 2012

Motivation



Ja tänk att den finns där ändå. Min motivation till att göra denna och två nästkommande kurser bra. Jag trodde det skulle vara som när man sagt upp sig från ett jobb och bara väntar på att få lämna allt bakom sig. Istället ser jag fram emot att plugga. Att beta av uppgifterna och lära mig massor. För det gör jag verkligen. Kanske det som gör att jag orkar? Att jag fortfarande vill?

Det som drar ner humöret är ju de i min studiegrupp som kommer med pekpinnar långt innan man ens redovisat sin del i grupparbetet, ger franska vänliga kommentarer med mycket hjärtan och utropstecken varje gång man lämnat in något och som jag tidigare nämnt - använder Wikipedia som källa.

Okej, motivationen försvann när jag påminde mig själv om läget. Klantskalle.

måndag 3 september 2012

Wikipedia


Mina klasskompisar i min studiegrupp börjar skicka in sina texter till gruppuppgifterna och använder förutom "vänner och bekanta" som källor även Wikipedia.

Får jag hoppa av redan nu?

söndag 2 september 2012

En ny vardag


Tillbaka i Stockholm efter två dagar i Timrå som kanske inte gav mig så mycket som jag hade hoppats på. Jag tar inte ledigt från jobbet, bokar tågbiljetter och boende för att ha rast. Vilket jag även påtalade för mina lärare och det ser ut som att det blir en ändring till nästa tillfälle.
Det är alltid skönt att få snabba resultat på det man för fram.

Med oss hem fick vi som alltid ett litet kompendium med uppgifter att göra, till denna kurs var det ca 13 uppgifter varav två är frivilliga och görs om man vill nå ett VG och en uppgift var att delta i en föreläsning, alltså är även den avklarad. Eftersom jag har skiftat fokus kommer jag inte satsa på VG under hösten, alltså försvinner två uppgifter till. Kvar är då 10 uppgifter i kursen som behandlar sociologi.

Jag ska utöver dessa arbeta ca 70% på schema då jag fick fast tjänst på det boende jag jobbat som timvikarie under våren. Det är total lycka då det är en fantastisk arbetsplats på alla sätt och vis där jag trivs med arbetsuppgifterna, kollegorna, brukarna och cheferna. Kort och gott är detta det jobb jag trivts bäst på hittills under de år jag jobbat sedan studenten.
En stor fördel med jobbet är även att jag nu inte behöver nytta CSN och dra på mig mer lån. De veckorna jag sparar in under hösten använder jag hellre när/om jag kommer in på Socionomprogrammet. Jag hoppas och misstänker att de har högre krav på sina elever än vad min nuvarande utbildning har och då kommer jag inte kunna jobba lika mycket som nu utan att helt gå in i väggen.

Jag har även gjort plats i kalendern för Högskoleprovet och bokat in dagar med en vän som även hon ska göra provet så att vi kan plugga ihop inför det.

Ansökan till Komvux och Matte B, eller Matte 2 som det nu tydligen heter är även inskickad. Kommer jag in till mattematiken så börjar den i oktober vilket gör att jag kommer har häcken full rent ut sagt under de veckor den kursen pågår, dubbla kurser och jobb på 70%
Jag är inte helt säker på att jag kommer klara av det men jag tänker kämpa som fan för att klara det. Känner på mig att jag kommer gråta ett par gånger av total utmattning, något jag i regel alltid gör när jag tagit på mig för mycket, missat sömn och gett för mycket av mig själv på jobbet.

Min nya vardag kommer alltså att vara ganska så inrutad och jag känner en viss tacksamhet över att ha så få vänner som jag har här. Hade jag haft vänner hade jag inte haft tid för dem helt enkelt.