Att fylla 25

Igår fyllde jag 25, på något vis en ålder att fira, tydligen. Varför den är större än tex 24 eller 26 förstår jag inte men jag måste medge att det kändes lite speciellt. 

Kvällen innan hade jag svårt att somna av förväntan, kände mig inte som en blivande 25 åring, kanske mer som en blivande 7 åring just då.
Vaknade tidigt gjorde jag med och hörde hur min sambo bökade omkring i köket. En stund senare kom han in och sjön Ja må hon leva för mig med en tårta fylld med choklad! 
Blåste ut ljusen men mitt i all lycka och glädje glömde jag önska mig något!

När jag kom ut i vardagsrummet hade han dukat upp frukosten vid matbordet, äggröra, bacon, tomat och lyxig jucie. Bredvid tallriken låg ett grattis-kort med en vacker kärlekshyllning. 

Sen fick han stressa vidare till jobbet och jag la mig för att titta åp film efter att jag åt upp frukosten. 

Åldertecken nr 1 jag upptäckte på 25 årsdagen var att äter man tårta före frukost, även om det bara är 4 minuter före frukosten, så mår man illa. Mitt 7åriga jag skriker av frustration över detta. 

Dagen förlöpte över lag i regn men det hindrade inte mitt humör utan jag åkte in mot stan, åt lunch med en vän, tänkte shoppa loss men att ha gått så länge utan några direkta pengar över så blev det ett väldigt blekt shoppingresultat. Däremot unnade jag mig en manikyr och plockade ögonbrynen. Små saker man sällan unnar sig.

Hemma gjorde sambon en vildsvinsgryta och svärmor hade gjort det hon gör bäst, sitt persiska ris. 
Där efter blev det mer tårta. 
Under dagen trillade gratulationerna in och batteriet i mobilen åts upp snabbare än vanligt. 

Jag gick och tänkte en del på att bli 25. Dessa siffror som säger mer än 24 eller 26. Borde jag ha gjort mer? Borde jag vara färdigpluggad nu? Borde jag ha ett jobb där jag tjänar pengar? Vara gift? Ha barn? 

Vad hade jag för mål när jag var 15, vad trodde jag att jag skulle ha uppnått när jag fyllde 25?
Jag kommer faktiskt inte ihåg att jag satte upp något sådant mål över huvudtaget. Visst, jag hade bara tänkt jobba ett eller kanske två år efter studenten och sedan plugga men det gick 6 år från studenten innan jag började plugga till något. Det är faktiskt det enda jag kan komma på att jag tänkt för min framtid. 
Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle bo i Stockholm. Aldrig. Växjö var mitt hem, möjligen kunde jag tänka mig att flytta därifrån för att plugga men för att sedan återvända. Så ser jag inte på det riktigt idag. Även om huspriserna lockar där nere. För de pengar man knappt får en lägenhet här uppe får man en gigantisk villa i Växjö. 
Jag har heller aldrig satt en ålder där jag önskar att jag fick mitt första barn, mitt självförtroende var i tonåren så bedrövligt att jag tvivlade på att någon skulle vilja ha barn med mig. Tacksamt nog hade mitt tonåriga jag fel för jag är lyckligare än jag någonsin vågade drömma om, bor med en person som älskar mig i alla lägen, som vill ha barn med mig och bo med mig tills mina bröst når ner till byxlinningen, en person som gjorde min 25 årsdag till den bästa födelsedagen!