onsdag 8 maj 2013

Mitt viktigaste inlägg hittills

Jag är så jävla less på alla rubriker i tidningar som ger tips om hur du går ner si och så mycket på si och så få veckor, hur du får platt mage på X veckor, hur du går ner i vikt utan att behöva snåla med det goda, mirakelpiller som blockerar kolhydrater. Vidriga veckotidningar som kommenterar kvinnors kroppar, hånar deras vikt oavsett om de är undernärda eller normalviktiga eller till och med gravida. Tidningar som tipsar om hur du lurar alla på stranden i sommar.
Hur vi bortförklarar det goda med att vi "förtjänar" något gott efter att vi presterat. Att mat som är livsnödvändigt, gott, socialt, roligt, spännande och utvecklande i snabb takt utvecklas till något skamfullt. Ät vad du vill - för att du vill - när du vill.

Hur fullt fungerande kroppar anses värdelösa på grund av gropar i låren, kärlekshandtag över byxlinningen eller ett par extrakilo på vågen.


Mest av allt är jag arg på hur jag går på skiten. Hur jag nu i en veckas tid känt ångest och hat inför min egna kropp. Kroppen som ingen annan har rätt att bedöma utom jag själv. Kroppen som inte passar in i storlekarna hos klädföretagen. Rubriker som säger åt mig hur tjock jag är. Och är man tjock duger man ju inget till. 

Att min kropp fungerar och är fri från skador, krämpor och rörelsehinder är sekundärt, för jag är tjock.

Det började redan på mellanstadiet när alla skulle gå till sjuksköterskan för att mäta, väga sig, kolla synen och prata lite. Det enda jag minns från den dagen är att jag vägde mycket mer än alla andra tjejer i klassen. Att jag var minst ett huvud längre än alla och därför av rent naturliga skäl vägde mer spelade ingen roll. Jag var inte smal i mina ögon och inte utifrån vågen heller. Så jag ljög när mina klasskompisar frågade om min vikt. Jag tror jag drog av 10-15 kilo, minst. Det är första gången jag ljög om min vikt, men inte sista. 

Jag visste alltså redan som 10-12 åring att låga siffror på vågen var det man skulle ha, annars dög man inte. Jag låg över alla kurvor hos skolsköterskan, både i vikt och längd. Det var två separata kurvor som inte tog hänsyn till varandra. Hade jag haft min längd men följt viktkurvan så som "normalt" hade jag varit onaturligt smal. Varför sa ingen det? Varför förklarade ingen det? Varför fick jag veta som barn att jag vägde mer än jag borde göra? 
 Jag gick fram tills jag var 23-24 och trodde att jag var ett väldigt överviktigt barn men så fick jag av en slump se bilder på mig själv som barn och jag hade så fel. Nej jag var inte smalast i klassen men jag var långt ifrån tjock. Jag var fullt normalviktig, frisk och fylld av oro kring min vikt.
Varför sa ingen det till mig? 

Jag har aldrig varit ett speciellt aktiv när det kommer till sporter eller aktiviteter, jag är ganska bekväm av mig det erkänner jag och att svettas ligger nog på min topp 10 saker jag helst undviker. Som vuxen och fortfarande osäker kring min kropp har jag ofta varit arg på mina föräldrar som lät mig sitta framför datorn och tv:n så mycket som jag gjorde när min bror hade flera träningar i veckorna för att spela matcher på helgerna. Att de inte skapade ett intresse i mig kring träningen. 
Jag vet fortfarande inte om de gjorde rätt eller inte.

Jag har alltid sett mig själv som en person med en fungerande hjärna som kunnat stänga ute allt som rör vikten. Senaste veckan har jag insett att så inte alls är fallet. Varje gång jag äter något "onyttigt" får jag dåligt samvete och tänker att jag måste träna. Jag tänker inte på smaken, inte på njutningen maten tillför eller hur gott det är, jag tänker ångest och vikt. Jag vet inte ens om jag har ett "normalt" beteende kring mat. (Vad är ens "normalt" beteende kring mat?!) På någon vidrig skvallertidning såg jag bilder på kändisar när de åt allt ifrån mackor till glass och rubriken löd något i stil med SLUTA ÄT. Sluta ät? På riktigt? Fattar journalisterna inte att vi MÅSTE äta för att överleva?

Så ge mig appen eller programmet som helt raderar all typ av reklam som rör viktnedgång, beach 20xx, bantning och "maten som gör dig smal" innan jag går bärsärkagång på hela skiten, för jag kan tydligen inte som 25åring hantera den.