I vintras (eh, ja vintern som i vinter när det ska vara vinter och inte vinter i mars) bad jag om en remiss angående en dyskalkyliutredning efter att mina egna studier inom matematikens obegripliga värld resulterade i tårar, värdelös självkänsla och ångest.
Efter en vecka eller så fick jag ett svar via posten som meddelade mig att väntetiden till kliniken jag önskat var minst 6 månader. Efter 3 månader har du rätt till att träffa en specialist om du kontaktar vårdgarantin, så efter tre månader och tre dagar gjorde jag just detta. Efter ytterligare någon vecka ringde en logoped upp mig och vi bokade en tid -en månad senare.
Nåja, jag fick en tid i alla fall.
I morgon är det då dags. Jag har två A4 papper med kanske ett tiotal frågor totalt att fylla i inför morgondagens utredning som kommer ta 5-6 timmar. Jag som trodde att det skulle vara ett flertal timslånga besök blev både glad och skräckslagen.
Jag ser fram emot morgondagen med skräckblandad förtjusning. Största rädslan är att Inte ha dyskalkyli. Att inte få diagnosen gör mig bara till... dum i huvudet? Och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna hantera det om jag ska vara ärlig.
(Under utredningen kanske jag även kan lära mig
att stava till dyskalkyli
utan att det tar mig 20 sekunde
r och en mängd röda streck?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar