Jag läser ju som sagt till Behandlingspedagog efter att ha sagt upp mig från ett jobb inom socialpsykiatrin jag inte trivdes på. Jag hade gott om tid till att leda utbildningar på arbetstid och fastnade till slut för den jag läser. Jag hade funderat på yrket tidigare men då avfärdat tanken, men nu satte den sig, jag sökte och kom in.
Utbildningen visade sig sedan inte besvara de förväntingar jag satt på den men jag tänkte att det blir bättre. Vi skickades mot slutet av terminen ut på praktik och det var ingen lek att hitta en plats. Till en början var jag övertygad om att jag ville vara på ett behandlingshem för personer med självskadeproblematik i första hand och alla följder det har. Men jag hittade inte ett enda ställe som kunde ta emot mig. Totalt ringde jag till 14 olika enheter men fick avslag av olika anledningar hos dem alla.
Till slut fick jag en plats på en skola för utåtagerande högstadieelever med neurodiagnoser och autismspektrumdiagnoser. Jag åkte dit på ett besök och allt kändes fel. Jag vill ju faktiskt inte jobba inom skolan, dessutom skulle min praktik sträcka sig längre än deras termin - vad skulle jag då göra de sista två veckorna?
Jag gnällde lite hos min lärare tillika mentor och fick till slut tag på en lista med praktikplatser han haft elver på i Stockholmsområdet. Jag fastnade direkt vid en som hade samma postadress som mig och gick till allas vår bästa vän Goole.
De kallade sig Musketörerna - en för alla alla för en och är en förening i Rågsved som guidar personer i socialt utanförskap till ett bättre liv. Man hjälper människor här och nu med det de vill ha hjälp med, inte vad andra anser att de behöver hjälp med. (Tex. Harry är hemlös och har tappat de flesta av sina tänder och vill ha hjälp med att få träffa en tandläkare och få nya. Då är det just det man hjälper till med inte bostadsproblematiken.) Man börjar i den änden motivationen finns.
Personerna som jobbar på Musketörerna har själva upplevt ett socialt utanförskap på nära håll då de flesta har ett missbruk bakom sig, varit hemlösa och arbetslösa större delen av sina liv. De har även Rågsved gemensamt, förorten som när den byggdes var rena lyxen men som snart förvandlades till något helt annat.
Idag är de som är anställda på Musketörerna fria från sina missbruk och fokuserar på att hjälpa sina kamrater som inte nått lika långt, de föreläser även i skolor där de berättar om sitt missbruk och dess konsekvenser.
Sett ur min vinkel som blivande behandlingspedagog var praktiken inte vad jag hoppats på då ingen av de anställda hade någon utbildning utöver sina år som missbrukare, hemlös och utstött. Det fanns helt enkelt ingen som visade mig hur mitt framtida yrke kan komma att se ut och de kunde heller inte alltid svara på mina frågor. De vände sig istället till mig, med sina frågor. Oerhört smickrande men det kändes lite konstigt det måste jag erkänna. Att jag lärde dem saker när det skulle vara tvärt om.
Ur min synvinkel som ny i Rågsved och människa gav praktiken mig mer än jag nåsin kunde ana. Jag fick möta människor som saknat bostad sedan 30 år, som svikits av samhället sedan de gick i skolan och hamnade i överfulla klasser, för att sedan komma ut på en arbetsmarknad där det inte fanns jobb och så småningom bli utslängda av föräldrarna, eller så tröttnade de helt enkelt själva på att bo hemma.
Det alla hade gemensamt var en bristande tilltro på systemet med myndigheter och socialtjänsten i spetsen. Visst, man kan få pengar av socialen men vill man ha mer hjälp än så tar det ofta stopp på grund av deras regler som förhindra dem till att bevilja andra saker.
Det var då jag insåg att min nuvarande utbildning inte räcker, jag vill läsa mer om våra lagar och regler som gör att vi försätter våra egna medmänniskor i detta utanförskap med denna ohyggliga otrygghet som den medför och hur vi kan ställa så mycket krav på människor som inte har någonting.
Det enda sättet att få all den kunskap är att läsa till socionom. Nu vet jag inte om jag vill bli en "soc.kärring" då jag har en annan plan i bakhuvudet, men det vore fint att vara den "soc.kärring" som faktiskt gör skillnad.
För den missär många lever i borde inte få finnas i vårt rika land där direktörer som avskedas får mer pengar i månaden på att göra ingenting än vissa av dessa människor får ihop på ett helt år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar